Vad har hänt med Kanarieöarna?

Som i en dikt. Solsemester i ett nedlagt hotell på en ö som är blå. I mina ögon. Hur ska vi människor klara oss utan varandra? Förvånad och slutkörd.

Vad skönt att vara lite ledig.

Antänder en ny idé som får fart i glöden. Inne i mitt huvud. Jag ska skriva mer. Och börjar brinna. Bränner ner allt tills ösregnet släcker min törst, under vattnet,  i en pool.

En öde semester. Med lyckoflickan. Familjerna har rest hem. Allt är slut. Över och färdigt.

En hel veckas ledigt.

Den ekonomiska krisen syns på Kanarieöarna. Hotellet bredvid vårt har varit stängt sen femton år och bara förfaller. Det bara står där.

Perfekt för att leka i om man är ett vilt barn. Det är en lätt match att hoppa över den lilla muren. Perfekt för en märklig video eller fotografier. Vi har skoj när vi går omkring i den sorliga atmosfären.

Hittar ett kvitto från april 1993. En sombrero, en dekorhatt, som hängt på hotellet ligger smutsig på golvet. Det ser ut som någon lämnade nyss fast det gått så många år.  Rum 1117 ser ändå trevligt ut. Vi tar mängder av bilder.

Det är då jag får idén. Det är perfekt för hemlösa här. Ett nedlagt hotell mitt i paradiset.

Äh det går inte. Det finns ingen marknad. Ingen som skulle ge dom pengar.

Ett nedlagt, övergivet, semesterhotell på en paradisö. Känns konstigt. På andra sidan gatan finns något ännu märkligare. Ett påbörjat bygge av ett hotell som gick i konkurs och bara står kvar. Det är en stor byggplats i betong. Grunden för ett hotell som inte blev färdigt.

Det står kvar. Händer ingenting. Det har sett ut så i sju år. Bland bråte och vrakdelar i grått, av tidens tand, sitter katter och jamar.

Vad har hänt med Kanarieöarna?

I receptionen på vårt fina hotell ler dom snett när vi frågvisst frågar. ”Varför? Vad har hänt? Ska det se ut så?” Dom får dessa frågor varje dag när en gäst börjar undra när hotellet på andra sidan ska bli färdigt. Och så hotellet bredvid som är övergivet. En villa bland buskar.

Det är en konst att koppla av. Men Zlatan är alltid med ändå. Spelar ingen roll var i världen jag är. Jag missar inte att streama när Zlatan spelar. Han gör mig så glad, det är så roligt att se honom spela. Han gör så fantastiska mål.

Han är en artist. Han målar, spelar, dribblar, komponerar och klackar. De ser så lätt ut. Det är så med Zlatan.

Han bara gör. Hela tiden. Det är inte lätt.

Jag känner mig stolt över att vara svensk när jag pratar med någon taxichaffis om Zlatan. Det är som att lite av Zlatans självförtroende smittar av sig. Lite av den där goa känslan att jag kan.

Jag kan, jag också. Jag ska klara det. Jag kommer minsann från Sverige. Det behövs. Zlatan behövs. Vi behöver lite lycka.

Jag tycker Zlatan är ett fantastiskt bra exempel på någon som gör något bra. Han tar hand om sina barn håller ihop en familj och spelar fotboll på världstoppklassnivå. Och ger intervjuer på italienska.

Det imponerar på mig.

Carl-Einar Häckner