Häpnadsväckande – men vi är samma

Sitter på en parkbänk. Tittar ut över Göteborg. Jag är två veckor äldre. Sitter och vänder på meningen. Med det man gör. Det händer nu.

Nedanför tronar Liseberg. Det är en sån där fin dag. Den gröna färgen på träden är så svenskt grön.

Det finns olika grönt. Grönt i Spanien är aldrig grönt i Sverige och inte Pasadena utanför LA heller. Inte är det likadant grönt i Kanada. Visst är det grönt, men inte så grönt som just nu här. I goa Götet … fina Götlaborg. När man är inbodd och det gröna kommer tillbaka. Äntligen. Göteborgarna bara sitter, överallt, och ler in i solen.

Utslängda som våta trasor. Avslappnade. Fria. Glada.

Jag kommer hem nu. När kommer man hem? Kommer vi någonsin hem? Alltid på väg. Som konstnär och som människa. Sökandet. Jag hänger fritt och kan se utan att anstränga mig. Det bara är. Som att det finns en kraft. En livskraft. Det är en sån stund. Det går inte göra om någonting.

Människan i mig pausar. Jag är slö och tittar över axeln på mig själv. Efter ting, som gör mig mjuk och medgörlig. Det är skönt. Som att sitta i ett akvarium. Vill vara här. Där jag är. Vill bara vara just nu på den här bänken.

Vi bor i Sverige. Det bästa av bästa. Kanske är det en lögn. Jag vill tro att det fortfarande är så.  Det känns så när jag varit borta ett tag och kommer hem. Jag älskar Sverige.

Det finns något hederligt, naivt, äkta och bra med Sverige. Det går att göra humor av det. Det går att resa runt jorden till andra sidan, till Oz med vår naivitet. Säga att man är svensk och lyckas förmedla det. Dom vill skratta åt oss. Kanske med mig när jag skojar om det. Det är lite svenske kocken i Mupparna, Abba, det mörka, Ingmar Bergman, Ikea.

Jag har bara skrapat på ytan av klichéer från Sverige när jag uppträder utomlands. Till slut är det människan och historien som måste fram i karaktären ändå. För att det verkligen ska gå fram. Det jag gör. Det är egentligen samma publik i Melbourne som det är på Aftonstjärnan i Göteborg när jag uppträder med min soloshow. Det var häpnadsväckande för mig. Att det är samma sort. Alla åldrar. Att dom hittar mig där med.

I Sverige är det inte tillåtet att slå sin fru, att ha flera fruar, att tvinga till sig sex. Det är så. Det måste man respektera oavsett vem man är eller vilken religion man har.

Alla muslimer slår inte sina fruar. Men på teven blir det så stort. Flera fruar, blåslagen tystnad. Förstår inte det dom säger till kvinnorna i burka som ber om råd.

Det är långt till Saudiarabien. Vi vill inte bli ovänner med dom. Vi har vapenexporten. Dom stenar människor där. Vi lever inte i Saudiarabien. Vi lever här. Alla vi. Alla måste respektera det som gäller här. Vi är inte så olika. Vi människor. Vi vill ha det bra. Alla vill det. Alla vill ha kärlek. Det går att få. Det borde inte finnas krig. Varför kan vi inte få ha det bra då?… Det blir inte färdigt. Det jag tänker … där jag sitter … men just nu tycker jag att tjejer är bättre, smartare, vackrare, sexigare, påhittigare och roliga att se på, och mer självständiga. Jag tror det stör män … Män är rädda för att vara själva. Dom undrar då. Över något. Känner sig ensamma. Jag tror många män är såna.

Kvinnor är mycket mer självständiga. Det tål inte somliga män och religioner …

Carl-Einar Häckner