I branten kallade livet på mig

Edinburgh-festivalen igen. Tillbaka sju år senare. Allt är annorlunda men fortfarande samma oceanhimmel av droppande frågor, i ett regn som är konstant, i en hel månad: Vad händer? Är det tillräckligt bra? Duger det? Kommer folk? Bryr någon sig?

Jag är här ”for the Comedy gold”. För att mäta mig med dom bästa. För att se om det går.

För att hitta ett nytt skämt. För att få  vara på världens största ”art-festival” i en månad.
Eller kanske för att vara en del i min egen historia. För berättelserna.
All denna jävla ambition tröttar ut mig. Orkar inte svara i telefonen när jag har min lediga dag, för jag är för trött.

Lämnar påsen med två böcker och jackan hemma, för det är för tungt att bära. Vill gå lätt genom livet i dag, utan packning. Det räcker med mina egna tankar och förhoppningar. Det är bara slappna av som gäller.

Jag har bara en dag ledigt under hela festivalen. Det är i dag. ”Chill, man. Soft it down. Cool it off.”

Liknelsen för Edinburgh-festivalen blir ändå;  som att … bestiga ett berg med en trådlös mikrofon. En massa skämt i samma flow av energi utan att gå ner eller tappa tempo.
Så plötsligt hörs inte signalen. Orden blandas med miljarder andra ord i en smet som blir en Edinburgh-kaka som skulle ta flera år att äta upp.

Så plötsligt kallar livet utanför. Katten mår lite dåligt. Då betyder ingenting någonting av det just då. Och jag undrar hur ska det gå för Chipsy. Hon är 21 år och fem månader och en perfekt katt som alltid har rätt i allt hon gör och kurrar.

Det är det vi vill att hon ska göra, hon ska kurra.
– Vi vill alla kurra i vår liv, som en katt, tänker jag.

Världen stormar och det finns så många världar. Hur viktigt kan då ett enda skämt vara? Vad är det för mening med allting? Kan man undra, på ett berg.
Berget är ett riktigt berg, The Arthur Seat i Edinburgh. Gå upp för det om ni har vägarna förbi!  
Det är värt det. Det är skönt och tar trettiosju 
minuter, så det kanske inte är ett jätteberg.

En brant kulle.

Där satt jag på min lediga dag. När telefonen ringde och katten mådde dåligt. Nu mår hon bättre. Festivalen är slut. Jag är i Sverige igen. Edinburgh är ett minne av möjligheter i hjärnans katalog.

Nu blir det teaterföreningar i Sverige. Det är kul med blandning. Det är därför man håller på. Lite här och där. Som en katt.
Ibland i sängen, ibland under soffan.

Undrar om det är Sverige som är soffan eller Edinburgh. Edingburgh är sten. Chipsy katt har inga stenar i sin lägenhet. Allt är mjukt och varmt och skönt. Som det ska vara när man är katt och 
21 år och fem månader. Elegant.

Livet är en massa små steg på vägen. Medan en fågel lyfter så lätt med vinden, glider i väg som ett sms, kikar jag ut från kullen där jag sitter och skriver.

Så skönt att åka på riksteaterturné efter det här.

Carl-Einar Häckner