Utan det goda åker ingen till Ljusdal

Åka genom Sverige är magisk melankoli. Pizzerior med rosa fasad. Öde gator efter klockan 18.00. Blyga människor – till en början. Dom tittar storögt som kommer jag från en annan planet. Eller så är dom glada.

En tyst stund i Karlstad. En buss med kinesiska turister tar över hotellet, men drar därifrån innan jag vaknat nästa morgon,

I Kristianstad är det små rum på hotellet. Ljudteknikern tar bild och lägger upp på Facebook på sidan över dåliga hotell.

Växjö har en magisk scen, likaså Mariestad, men dit kommer jag inte denna gång.

Jag undrar varför? Varför ska jag inte till Ystad, Alingsås, Oskarshamn, Luleå och Arvidsjaur? Varför har inte dom bokat? Inte Kiruna heller. Är det för dyrt? Kanske? Men Riksteatern är livsviktig. Vi spelar ändå på fyrtiofyra ställen. Kanske blir det mer sen.

Det finns 
ljus i mörkret i Ljusdal. Jag vill trolla så mycket som möjligt.

Det pågår en utförsäljning av Sverige. Vi säljer av våra svenska företag till andra länder. Det är inte lönsamt längre. Historia och liv och gamla segrar betyder inget längre. Då pratar vi om vår industri. Alla vet att det händer. Det händer. Det måste vara fel.

Allt går att räkna om som minus. Jag hänger inte med. Det är svårt att vara socialist när det inte finns något socialt ansvar. Allt är ekonomi och marknad. Det är över min förmåga. Det pågår nedskärningar i Riksteaterns budget.

Riksteatern behövs.

Vem ska annars fixa showen i Robertsfors eller Filipstad? Det behövs väl ett omhändertagande av teaterkänslan, historien, teaterhusen och traditionen.

Riksteatern är unik i världen. Det är en fantastisk organisation. Det finns ett ansvar. Något viktigt att vara rädd om.

Som public service. SVT. Sveriges Radio. Riktig journalistik. Riktiga berättelser. Allt kan inte bara bli cyniskt, mobbning, ett ironiskt skämt på någons bekostnad.

Det måste få finnas välvilja. Något gott. Vi behöver det goda mot det onda. Mot Darth Vader. Mot ondskan. Mot Tengil, mot Caligula. Mot det som är fel.

Välviljan behövs, annars åker ingen till Mellerud, Söderhamn eller Ljusdal.

Kina borrar upp ett hål underifrån, i Sverige, som teater och folkrörelsen rinner ner i, en kulturtunnel genom jordklotet förbi nerfrysta mammutar.

Universum kommer att försvinna. Om det finns en början finns ett slut. Det kanske inte finns en början, i så fall inget slut. Som en ring, en cirkel, en perfekt boll.

Solen släcker en dag. Det finns ljus i mörkret i Ljusdal. Jag vill trolla så mycket som möjligt. Jag svävar in på scenen. Föreställningen börjar. En kväll till. En liten mening i det stora som måste betyda något.

Carl-Einar Häckner