Att måla är som att kratta löv
Livet är en konst men konsten har ett eget liv. Just nu vill jag bara måla, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
Publicerad 2013-02-13, 10:26 Uppdaterad 2020-08-25, 14:00
Han stod utanför lärarrummet. Det var slutet av 70-talet. Kanske 78–79. Han rökte en cigarett. Jag var imponerad. Jag bodde i Gårdsten. Visste att det var ett arbetarklass förortsområde. Ett getto ifrån Bronx. Som om Bronx var ett land med många små getton i.
Gårdsten var för mig också: Sherwoodskogen, Oregon, Vietnamkriget och världens bästa natur att lägga minor och leka krig i. Eller drömma sig bort i en vildavästernfilm. Eller fantisera om någon man var kär i. En viktig tid i mitt liv.
Vi delade Gårdsten mellan gårdarna och gatorna. Mellan latinamerikaner och vietnameser. Finnar och juggar. Svenskar och människor från andra länder. Kanske Beirut, Persien och Somalia. Det var mest finnar och latinamerikaner.
Det var så fint att lära sig att säga. Latinamerikaner. ”Han är latinamerikanare.”
Gårdsten i Angered var ett arbetarområde/förort/någonting. Det fanns många valröster för Socialdemokraterna att hämta där.
Det var inte så konstigt att han kom. Legenden. Den väldigt kände. Men ändå alldeles märkvärdigt. Även för en nioåring. Jag visste mycket väl vem han var. Även om jag inte är en riktig arbetargrabb.
Min mamma gick flickskolan. Pappa var ekonom, sen professor i Luleå. Så arbetarklassgener kan jag aldrig hävda att jag haft.
Men med mamma i en tvåa, nyskilda, i Gårdsten, i en ganska ny förort till Göteborg på 70-talet. Det var mitt perspektiv.
Fast min mamma inte var förtjust i honom gillade jag nog honom som nioåring. Framför allt att han gjorde sig besväret att komma till min skola. Det glömmer jag aldrig.
Han såg ut som en morfar med en cigarett i handen. Han blossade, utanför lärarrummet, på skolgården. Jag stod där med honom. Kände igen honom från teven. Det var helt otroligt att han var där. Det var bara jag och han. Ensamma.
Ingen annan kunde se mig bli imponerad. Jag ville ha ett minne. Jag sa ”Hej!”
Han sa: ”Hej!”
”Kan jag få din autograf.”
”Ja!”
Jag hade inget papper. Han tog fram en lapp och rev en bit. Och han hade en bläckpenna. Jag sa att jag heter Carl-Einar.
Han skrev Hej Karl-Einar. Olof Palme.
Han skrev mitt namn med K. Spelar ingen roll. Det gjorde det mer sosseaktigt.
70-talet var till synes oskyldigt. Givetvis var det inte så. Vi hade behövt honom nu, och Anna Lindh. Tänk, Anna Lindh.
Vissa människor når ut. Dom vill något, något större, som alla ser.
I natt bor jag bredvid en kyrkogård. Där ligger Anna Lindh bredvid Cornelis.
Oron är här. Vi är så många som inte kommer överens.
Borde vi inte komma överens? Vi bor ju i världens bästa land?