Katten, Beethoven och jag

Ytterligare en paus, ett mellanrum i tiden. Katten har mått så där sista tiden. Men lever. Det är åtta månader sen det var stor kris, men hon kämpar på och anpassar sig till nya omständigheter. Snart 22 år. Det är ofattbart.

Är ledig i fyra månader, den längsta ledigheten jag haft sen jag gick ut skolan. Fast ledig är jag aldrig. Det pågår en invasion av idéer och stiltje. Plötsligt reflekterar jag över allt, ifrågasätter allt, jag känner mig som en yngling, orolig och vill resa mig upp, kan inte sitta still, vill vila men står upp.

Beethoven är alltid en hjälp i sådana stunder.

Jag spelar just nu Beethovens resa mot kärleken. Vilket helvete hade inte han? Vilka kval, tvivel, misstänksamhet och rädsla inför något så svårt som att få våga tro att ett jag kan bli sett och älskat. I stället aldrig släppa in, aldrig våga 
ge efter, alltid ha kontroll och alltid bara sitta 
i en svart gondol på väg in i ett Venedig utan 
människor.

Han är ensam och ställer mina frågor. Jag ser dom nu. När jag spelar honom. Undrar vad Beethoven tänkte då han skrev Månskenssonaten?

Jag är rädd för mig själv när jag vaknar och känner mig som att jag kommer säga något existentiellt och skapa ett litet meningsutbyte som utmynnar i en helt onödig irritation som gör att det blir så dålig stämning att vi inte kan, eller vill, vara i samma rum.

Det är så mycket som händer. Måste vara med. Bryr mig bara om henne och katten ändå. Inser hur liten jag är. Det är ingen alls mer än vi här. Katten kurrar i dag. Bra.

Väntar med förtjusning på Chipsy cats 22:a födelsedag. Då ska vi äta frystorkat foder och biff, kyckling och tonfisk. Njuranpassat givetvis. Mellan lite sockerdrinkar och extra injicerat vatten. Det är en anpassning att bli äldre. Så för männi-skor, så för katten.

Vi får hjälpa henne att gå till lådan, och att gå upp över huvud taget.

Sen är hon piggare på morgonen. Väcker alla innan soluppgången. Hon är fortfarande nyfiken, ivrig, hungrig och vill till balkongen. Ibland vill hon inte gå upp utan ligger bara och tittar in i soffan med huvudet djupt borrat in i sofftyget under en filt.

Hon behöver en rullator. Det har hon behövt länge. Det är vackert att hon finns, att hon blir äldre. Hon lär mig om livet. Om vi har tur blir vi äldre, gamla och behöver väl hjälp vi med.

I går var jag kattvakt. Stolt när hon kissade länge, när hon behövde. (Med stödhjälp från mig.) Undra vem som kommer hjälpa mig att kissa? När jag ser hur katten är tänker jag på oss människor.

Vad är det för liv vi för, i en värld, som inte går att förstå, i det stora hela, där det viktigaste är en katt, en närhet, och en relation? Jag vill inte vara ensam. Beethoven sitter i sin båttur och minns en katt. Månskenssonaten tar sig fram, som roddtag, 
i en lugn flod. Det är folktomt.

Först en undran, en fråga, fler frågor, ett antagande svar men sen tvivel, därefter sammanbrott och sen återstår bara döden.

Carl-Einar Häckner