Mamma jag å tjatet med varann

KRÖNIKASå åkte vi till Paris. Jag och mamma. På hennes försenade födelsedagsresa. Något försenad. Det var en femtioårspresent. Vi har förberett resan några år. Varför ska det ta sån tid att göra något så roligt?

Vi gick på Louvren för att se Mona Lisa. Det är som en Hives-konsert. Tajt framför scenen. Alla har mobilerna i högsta hugg. Små korta spanska tanter armbågar sig fram för att få en skymt av mästerverket.

Jag  är där med telefon och fotar leendet. Det berömda. En hel värld bugar och beundrar tavlan. Det är kö för att se tavlan. Då säger mamma, inför Mona Lisa:

”Det är inte den.”
”VA!” säger jag.
”Hur kan du veta det? ”

Mamma menar alltså Mona Lisa.
”Den är för stor som hänger där”, hävdar hon självklart. Hon är säker. Det smäller till direkt. Så fort hon ser tavlan.
”Dom har nog gjort en kopia som är större och som syns bättre.”

Jaha. Så var det med det.

Det är lätt att saker blir antiklimax. Särskilt om man väntar måååånga år med att genomföra det man planerat. Vi har väntat i åratal på att se Mona Lisa.

Det är urkomiskt samtidigt. Lite göteborgskt nästan. Att inte bli imponerad.

Jag är likadan. Man vill inte komma för nära det vackraste. Då ser man allt. Idén av det vackra är större än själva tillrättaläggandet. Sen när upplevelsen ligger i lådan med avklarade saker blir det lite abrupt.

I tjugo år har vi väntat på att se Eiffeltornet, Sacré-Coeur och Triumfbågen tillsammans. Mamma har skickat brev till mig inför resan. Hon har skrivit om att hon inte ens kan föreställa sig hur det kommer att kännas att vakna i Pariiis. Med utdragna ”iiin”.

Det var en toppenresa. Det var kärt. Givetvis såg vi det vi skulle se.

Men det bästa var tjatet med varann. Att äta på någon fransk husmanskostkrog  – där man fick lite brysk, fransk behandling. Det förenade oss att vi gick vilse.

Och mammas sarkasm när vi letade efter hotellet var obetalbart. Dom dräpande meningarna, sanningarna, och bara vara nära sin bästa mamma, var det bästa. Hon som har gjort allt för mig. Givit mig förutsättningarna att bli människa.

Jag gjorde en sån resa förra året med pappa. Det var också en höjdpunkt i livet. Att vara nära dom närmsta är viktigt. Det blir en seger. Mot dom andra. Vilka dom nu är?

Dom som inte trodde. Att vi kunde det. Att jag kunde det. Ta Gårdsten och lärarna på vår grundskola inför valet till sjunde klass som sa att dom flesta inte kommer att gå gymnasiet. Det var som att dom hade räknat ut oss innan sista perioden. Men vi vann Guld. Vi vann VM. Vi kom till Pariiis.  Jag och mamma.

Varför skriver jag det här? Det kan man väl skriva.
Det är så mycket som handlar om annat jämt.

Ur livets varieté: ”Det får du gärna skriva att jag tvivlar på det. Att det skulle vara Mona Lisa. Hade hört att den skulle vara löjligt liten. Som ett A5.” MH

Carl-Einar Häckner