Kärleken gör mig ledsen

Betongen är för hård. Jag kommer inte igenom mer. Det är försent inom mig. Jag vet det redan men vill inte erkänna det. Det är värre än jag minns det kunde vara. Det är väl svårare när ”man” blir äldre.

Nu kommer det där ”man” in igen i en mening. Vill inte känna, men känner mer när jag inte vill.

Vad ska hända nu? Plötsligt så meningslöst.

Jag vet, jag skriver i min egen tanke. Du som läser förstår. Det borde handla om rasism. Det borde handla om ekonomi. Det borde handla om rädslan.

Det handlar om kärlek.
Hur svårt är det inte utan?
Det är bristen på kärlek som förstör världen,
blottar för hat och ger plats åt politik som missleder oss människor så fel.

Jag är i ett vakuum. Min monolog här är för lång. Ingressen är försenad. Inget fungerar.

Så känns tiden; Syrien, främlingsfientlighet, glasflaskor mot barnfamiljer, rädsla, dålig skola med trasiga väggar, trasiga elever.

Var finns det positiva?

Världens problem blir en sorgkant runt min egen vemodighet.
Orkar inte ta in mer i dag.
Jag kan inte ens hålla ihop mig själv med det som varit viktigast under så många år.
Hur ska det då gå? Jag är också trasig. Det är en trasig tid.
Jag är inte tjugotre. Jag är vuxen. Borde veta hur det ska va.

Någonting skaver, vet inte vad jag vill, vilsen. Ont, ledsen, kan inte skriva, kan inte uppträda, kan inte göra någonting.

Min betong är hård. Jag är mjuk.

Det är stumt i läppen. I dag går inget mer. I dag kan jag inte mer. I dag blir det inget mer. (Hon måste höra av sig till mig nu.)

Jag ger upp kampen med mig själv. Jag har inget mer att slåss för. Det blir kanske inget mer med sånt som är märkvärdigt och stort.

Antingen tycker man om någon eller så får det va.

Om världen utanför.
Vi skulle räddat fritidsgårdarna. Då hade vi haft ett bättre samhälle nu.

Min kompis är snickare. Han åker till skolorna i Angered varje dag och lagar samma söndersparkade väggar. Ibland tar det tre veckor för honom att hinna med att åka tillbaka. Så mycket tar dom sönder.

Dom sparkar sönder väggen redan när han åkt. Antagligen. För att de inte förstår eller känner att det är deras vägg. Deras framtid. Det är deras liv.

Tänker på mig i Gårdsten vilken tur jag haft. Hur det kunde gått. Det är föräldrarna som måste ta sitt ansvar.

Det är väl därför jag inte har barn.
Det är väl därför min betong är för hård nu.
Det är därför jag förlorar lite nu.

Men jag kommer tillbaka.

Carl-Einar Häckner