El är inte dyrt – det är slöseriet som är det
Kan vi inte debattera hur vi kunde hamna med uppvärmda utomhusbad och två bilar var i stället, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.
Gästkrönika | industrin och klimatet
Se lite djupare på klimatfrågorna än skattesatsen på bränsle och plastkassar, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist från Umeå.
Om skribenten:
Kennet Bergqvist bor i Umeå och jobbar på industriföretaget Indexator Rotator Systems AB.
Utlandsveteran som tjänstgjort i Bosnien och Kosovo. Är också ultralöpare, äventyrare och fackligt förtroendevald.
Läs fler inlägg av Kennet Bergqvist:
”Bensinupproret är ett lyxuppror”
Jag har själv vräkt ur mig ett och annat
Jag skrev nyligen på min Facebook att snart är det väl dags för ”Plastkasseupproret”, ett liknande ”Bränsleuppror”, då regeringen flaggat för en ny plastkasseskatt. Jag såg framför mig protesterande människor, iförda gula västar utanför mataffären, som blockerar ingångarna med kundvagnar, och basunerar ut slagorden ”Nu får det vara nog!”.
Har dock inte sett till något sådant uppror ännu men det blev i alla fall ett mindre kommentarsuppror på mitt Facebookinlägg. Det var flera män som körde med lite olika argument för att såga skatten på plastkassen.
Jag får en känsla av att de känner sig kränkta av staten för att man har tagit sig friheten att fiffla med deras vardag, och tvinga dem att antingen fixa en handlingsväska eller betala några kronor till för att köpa en plastkasse.
En handfull män skulle kunna göra väldigt stor skillnad om de lyfte blicken lite högre än att enbart titta på nedersta raden i kvartalsbokslutet.
Det intressanta är att ingen kvinna gav sig in i debatten. Ändå visar forskning att det är kvinnor som i högre utsträckning än männen gör det obetalda hushållsarbetet. Sannolikt är det därför fortfarande fler kvinnor än män som handlar mat till hushållet och då drabbas hårdare av regeringens nya skatt.
Kan det vara så att kvinnor är bättre på att bita ihop? Eller är kvinnorna helt enkelt snäppet långsiktigare än männen?
I en tidigare krönika berörde jag bränsleskatten, och denna krönika har jag inlett med plastkasseskatten. Två områden som verkar väcka starka känslor – särskilt hos män. Det jag kommer till nu är vilket ansvar svenska industribolag tar för vårt klimat.
Industribolagen har inflytelserika, välbetalda VD:ar och ordföranden, där nästan alla är män, och de har makt att ta beslut som kan ha stor betydelse för vår gemensamma framtid.
Jag arbetar på ett industriföretag sedan länge och är dessutom arbetstagarrepresentant i styrelsen för börsbolaget LIFCO. Ett bolag med över 5 000 anställda i koncernen, vars dotterbolag finns i Sverige, Europa och i flera andra kontinenter. LIFCO har precis som många andra bolag hållbarhetsrapporter som man kan läsa i årsbokslutet.
Det finns inga krav på att man måste arbeta med hållbarhet, men det finns såklart krav på att man ska redovisa sitt hållbarhetsarbete. Sen om man arbetar bra eller dåligt i hållbarhetsfrågor är upp till betraktaren att avgöra. Dock är betraktarna oftast mer intresserad av resultat- och balansräkningen än hållbarhetsfrågorna.
Det är knappast tillräckligt att en gång per år redovisa sina hållbarhetsnyckeltal i en rapport ifall man verkligen vill göra skillnad.
Fler inflytelserika industribolagsledare borde sympatisera med Gretas budskap och försöka påverka både politiker, aktieägare och sina egna anställda. Lilla LIFCO skulle kunna nå ut till över 5 000 anställda och stora Scania skulle nå ut till hela 49 000 anställda. En handfull män skulle kunna göra väldigt stor skillnad om de lyfte blicken lite högre än att enbart titta på nedersta raden i kvartalsbokslutet.
Eller kommer det krävas att dessa män byts ut till kvinnor för att något stort ska hända? I många fall tror jag att vi män helt enkelt behöver rycka upp oss.
Jag själv är uppväxt i en liten by där vi på soptippen eldade upp cyklar och TV-apparater i tron att de skulle bli aska. Uttrycket global uppvärmning hade inte uppfunnits och växthuseffekten var något som hände i växthuset och fick tomaterna att gå från att vara gröna till röda. Google fanns inte, och i stället för att på biblioteket låna böcker om klimatet så kollade jag på TV, där superfixaren Mac Gyver byggde en svets av ett batteri, startkablar och ett dollarmynt.
Trots en uppväxt med väldigt låg klimatmedvetenhet, har jag nu 30 år senare ändå insett att vi behöver förändra vår livsstil. Jag försöker själv åka mer tåg i stället för att flyga, äta mindre andel rött kött, jag kommer oftast ihåg att ta med handelsväskan till affären och jag har på min fritid satt mig in i klimatfrågor.
Det går väldigt bra att förändra sig själv med lite kunskap och självreflektion.
Till alla män: se lite djupare på klimatfrågorna än skattesatsen på bränsle och plastkassar. Och till alla män som dessutom leder stora inflytelserika industribolag, det går att åstadkomma mycket mer för vårt klimat än enbart redovisa hållbarhetsrapporter.
Läs alla inlägg i debatten om Industrin och klimatet här.
