Livets gång syns bara från sidan
Det är hjärtat som visar oss vägen. Och hundar, skriver Carl-Einar Häckner.
Drömsemester i Falköping
15 mars, 2016
Skrivet av Carl-Einar Häckner
Vi måste börja någonstans med en positiv syn. Sen måste det här jävla kriget i Syrien ta slut.
Annars blir det en mur runt hela Sverige och runt vartenda land i Europa. Inget kommer bli bättre. England kanske hoppar av.
Så låter nyheterna på radion i hyrbilen, där jag sitter, på turné någonstans i Sverige. En turné som snart tar slut.
Det är eländes elände i rapporteringarna om Europa på utmärkta P1. ”Jaha”, säger jag till mig själv i en inre monolog på en smal väg i Norrland.
”Snart börjar semestern.”
Jag kommer alltså att ta ledigt lite. Det behöver alla. Jag med. En vecka. Kanske lite mer, eventuellt.
Men vart ska man åka? Vilket semestermål känns spontant lockande. Falköping kommer direkt upp på min inre teve-skärm när jag googlar in i mig själv.
Det känns säkert.
Sen har vi Falkenberg. Det är också bra. Det finns många fina städer i Sverige att besöka. Karlshamn ligger fint. Jag vet nu. För jag har åkt från norr till söder.
Det finns bra hotell i Borlänge med bastu. Sen finns det ett bra hotell i Gävle med flygel i foajen. Gästerna uppmanas att öva. Jag lovar det har aldrig hänt förut i mitt liv att ett hotell erbjuder gästerna att spela piano i foajén.
Det händer i Sverige.
Så var det även i Örnsköldsvik. Fick öva piano på flygeln på hotellet. Där satt jag och spelade och tänkte på Foppas mål i Lillehammar.
Sen finns Kiruna. Denna lite mystiska stad med Twin Peaks-stämning på grund av gruvan. Varje natt spränger dom kl 02.00. Det skakar i hotellet. Går att få rum med bastu. Sen kan man bo i Östersund. Där kan man bo riktig länge.
Det man häpnar över när man kör bil genom Sverige är vad stort det är.
Det är tomt i Norrland. Mil efter mil med skog och snö.Inget folk ute. För kallt. Undrar om det finns människor?
Känns som en after-zombie-apokalyps att åka bil igenom Norrland. Fast utan zombies.
Sen plötsligt står man på scen. Salongen är full. Det skrattas och applåderas. Allt är som vanligt. Med fin publik.
I foajen smygtittar jag på publiken. Dom ser kluriga ut.Sen sätter jag mig i bilen och åker till ett hotell i den tysta natten. Det är helt tomt överallt.
Vilken stängd värld vi lever i mitt i all öppenhet.
Det handlar inte om Syrien, och det har det aldrig gjort. Syrien är bara en spelbricka mellan Ryssland och Nato. Tror du nån på regeringsnivå bryr sig det minsta om flyktingarna? Inte alls, precis som förut är Syrien bara en pjäs in en alltmer tragikomisk pjäs mellan stormakternas neuroser. Men Syrien orkade inte hålla ihop längre, och det här är konsekvenserna av vårt mixtrande. Ingen vill ta itu med den riktiga lösningen, att säga åt alla parter att hålla käften och hålla sig till sina egna gränser istället för att leka Stratego.