Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”I vissas ögon är jag ett freak”

12 maj, 2017

Skrivet av Carl Linnaeus

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

KrönikaDA:s nya krönikör slår ett slag för sin subkultur och glädjen över att den inte är mainstream.

Tidigare i år gick Grammisgalan av stapeln. Under direktsändningen i Sveriges Television var det stoj och glam. Vid det laget hade Linköpingsbandet Ghost redan vunnit i kategorin hårdrock. Det var en kategori som avverkats redan under förgalan. Det var en kategori som tv valde att inte visa, eftersom den ansågs vara mindre viktig för allmänheten. En stor del av hårdrocksvärlden rasade. Inte jag.

Subkulturer är viktiga. Jag gillar när hårdrocken inte är rumsren, när den är ful, ärrig och provocerande. På den här sidan millennieskiftet är det inte så vanligt.
Sedan början av 2000-talet har genren blivit main­stream. Iron Maiden, som under ett motigt 90-tal spelade på klubbar i Sverige inför 500 personer, säljer ut Stockholms stadion. De stora klädkedjorna gör stora pengar på tröjor med hårdrockslogotyper.

Jag är inte elitistisk. Det spelar ingen roll om man inte kan nämna en enda låt med bandet på ens bröst. Jag kommer alltid att älska Motörhead även om deras varumärke är mer känt än vad deras låtar är. För mig kommer band som AC/DC alltid att stå för det fula och avvikande. Och i det fula finns det fina. Ur det avvikande föds de subkulturer som finns till för oss som är annorlunda, vi som inte passar in i någon mall. I vissas ögon är jag ett freak. Jag gillar det.

När jag föddes sjöng Sex Pistols om att det inte fanns någon framtid. I den cyniska lyriken till God save the Queen fanns det dock ett positivt budskap. I utanförskapet skapade sig Johnny Rotten en egen framtid. Han gjorde det på sina egna villkor. Det är eftersträvansvärt.

När jag slutade skolan mitt under 90-talets dystra lågkonjunktur fanns det inte någon framtid vare sig för mig eller mina klasskamrater. Beväpnad med näbbar och klor fick jag så småningom in en fot som skribent på en musiktidning. Tillsammans med andra udda fåglar är jag i dag verksam inom en subkultur som jag älskar.

Jag står utanför och tittar in.
Som musikskribent kommer jag aldrig att tjäna några stora pengar. Det är okej. Jag väljer att i stället inte konsumera så mycket trams. Det viktigaste är frihet. Jag kan leva mitt liv efter mina egna regler. Det hade inte varit möjligt utan hårdrocken och dess vackra fulhet.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.