Hondon blev min biljett till världen
Man kan prata om nitar och långt hår, men egentligen handlar all rock’n’roll bara om en sak, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.
Utan mall – men med många minnen
Publicerad 2017-05-12, 11:00 Uppdaterad 2020-08-25, 14:00
Hallå där Carl Linnaeus, som är aktuell som ny krönikör i Dagens Arbete. Hur känns det att börja skriva för oss?
Carl Linnaeus skriver också regelbundet i olika musiktidningar, bland annat Sweden Rock Magazine. Debuterade som författare 2013 med Den osminkade sanningen hårdrocksbandet Kiss. Läs hans första krönika i Dagens Arbete här.
– Jättespännande! Jag har skrivit om musik i många år, bland annat krönikor i ett Kiss-fanzine, Destroyer. Det här blir samma sak, fast det blir i ett bredare sammanhang.
Berätta lite om dig själv.
– Jag är en göteborgare som kom i kontakt med hårdrock genom tidningen Okej på 1980-talet. Sen började jag spela i band och köra taxi och tänkte bli rockstjärna, men det lyfte ju aldrig det där så då får man skriva om musik i stället. Nu jobbar jag som musikskribent, författare och förläggare.
Vad kommer dina krönikor att handla om?
– Jag har ingen mall för vad jag tänker skriva – men populärkultur och hårdrock. Om varför hårdrocken bidrar till ditt välmående, till exempel.
Ge mig ett minne från ett möte med någon av hårdrocksgiganterna.
– Det var kul att sitta med Gene Simmons i Kiss när han plötsligt ber mig att känna på hans hår för att bevisa att det inte är en peruk.
– Vissa artister är inte vana vid att få obekväma frågor, som Dave Mustaine i Megadeth. Efter vår intervju gnällde han i fransk radio över att jag försökt splittra hans band. Så kan det gå om man är för nyfiken.
