Viktlös bortom havet ser jag livet

KRÖNIKA Jag längtar efter att få vara ledig. Att resa med bara handbagage och inte göra något annat än att vila.

I eftermiddag ska jag gå i mina sandaler trettio meter till en bra espressobar. Ta en espresso. Sen gå tillbaka. Sen ska jag äta från buffén som är bra. Sen ska jag vila. Sen tar jag en kvällspromenad.
Inte för långt. Behövs inte. Sen ska jag sova. Så flyter min drömsemester på.

I en enda lång paus-knapps-känsla av att tid bara är något som inte går att hålla, kontrollera eller stoppa.

Tiden är självständig, går inte att dricka när jag svävandes i luften med korslagda ben i yogaställning betraktar mig själv ovanifrån.

Utan att det gör ont i knäna.

Jag längtar efter att vara ledig. Äntligen åka. Sätter mig i en taxi. Har bara handbagage. Resten fixar jag där nere. Ska inte göra något annat än att vila. Jag somnar på riktigt.

Klockan ringer.
Jag vaknar. Jag är hemma i Götet.
Det här var bara en dröm.
”Är det i dag det är Uppsala”, frågar jag mig själv.
”Nej, i morgon”, svarar jag. Jag ska med tåget. Så här håller det på tills jag dör. Turnén fortsätter med min isbjörnssaga.

Senare på hotellrummet i Uppsala tornar två kyrktorn upp sig framför mig i fönstret. Ser teatern nedanför på gatan. Allt i en snövit inramning.

Jag blundar och drömmer. Fantiserar om vilka nyanser färgen blått har, när jag ser havet sprida ut sig som ett enda stort lakan av jämnhet, precision, exakthet och ett stilla lugn i mitt inre.

Tänker på människans strävan. Hur vi springer. När ska vi få tid att ta det lugnt? Den där stranden på Jamaica? Eller en cigarr på Kuba, Tobago, Söderhavet. Måste åka dit någon gång.

Kan ni känna igen er? Särskilt den här tiden på året. När det är slaskigt och grått. Då vill jag egentligen åka bort. Bli skönt distraherad av en fågel som viskar i mitt öra: ”Du är ledig nu. Du kan slappna av.”

Blundar och sjunker ner i solstolen. Armarna hänger. Axlarna faller. Pustar ut och tar det lugnt. Andas djupt. Och pratar med fågeln.

”Bara vara. Inte behöva ett enda måste.”
Stänger ner e-post och internet. Inte vara tillgänglig för någon annan än mig själv och det jag ser rakt framför näsan.

Nu får motorn slå av lite. Det är semester. Den är behövlig. Havet är ultramarin-
blått. Tittar in i evigheten. Ser mitt liv bortom havet. Viktlös.

Drömmer mig bort.