Debatt Las-utredningen har bredd i direktiven och behöver inte föreslå försämringar i anställningstryggheten, skriver L-profilen Olle Wästberg.
Om skribenten.
Olle Wästberg har under 30 är varit med i Folkpartiets partistyrelse. Han har också varit statssekreterare i finansdepartementet, chefredaktör för Expressen, generalkonsul i New York och ordförande i Demokratiutredningen.
Vid 2001 års IT-kris fick ett antal svenskar sparken från data-företag i New York. Jag var generalkonsul då och kontaktade fem av de avskedade. De hade alla fått beskedet när de kom till jobbet på morgonen och fick lov att gå hem under förmiddagen. Fyra av dem fick 14 dagars lön och en enbart en halv dags lön. Det hela sa något om arbetsrätten i USA.
Dessutom märkte jag hur rätten för ett företag att sparka vem som helst bidrog till en tämligen auktoritär inre företagskultur. Det amerikanska systemet med easy-fire/easy-hire gör att anställda inte vågar säga ifrån när de ser att saker går snett, till exempel redovisningsskandalerna. Den som hade en god idé om hur företaget skulle utvecklas och förde fram den till sin chef, men fick negativ respons och vände sig till någon högre upp i hierarkin, kunde få sparken just därför.
Bristen på arbetstrygghet skapar i det amerikanska arbetslivet en hållning av ineffektivitet och tystnad. Lagen om anställningstrygghet (las) i Sverige gör varje anställd till något av en investering och motiverar vidareutbildning i åtskilliga företag. Så är det definitivt inte i USA.
Min amerikanska erfarenhet fick mig att i grunden bli anhängare av las. Egentligen är det inget konstigt med tanke på min liberala partibakgrund. Grunden för las var de så kallade ”Åman-lagar” som den socialdemokratiske riksdagsledamoten Valter Åman stod bakom. De började med att hindra att äldre kunde bli avskedade innan pensioneringen.
Sedan fördjupades de genom Lagen om anställningstrygghet. De som var pådrivande var de två ledande folkpartisterna Cecilia Nettelbrandt och Sven Gustavsson som båda också satt i ledningen för TCO. Salig Folkpartiet motionerade mot ”obefogade uppsägningar” redan 1957 och pressade igenom las 1974. Jag satt själv i partistyrelsen då.
LO var i huvudsak emot las, motiverat av att en lagstiftning om anställningstrygghet som skulle minska motiven för anställda att vara fackligt anslutna. LO:s inställning är annorlunda i dag.
Lagen innebär att det måste finnas ”saklig grund” för avskedande. Det ska inte gå att avskeda någon på godtyckliga grunder, för att den anställde är kritisk eller att cheferna av något skäl ogillar hen.
2001 infördes en undantagsregel för småföretag, med färre än tio anställda. Det är bra eftersom det underlättar nyföretagande och ökar flexibiliteten. Lagändringen innebar att företagen kan undanta två personer från turordningslistan och säga upp anställda som har längre anställningstid. Både Folkpartiet som Miljöpartiet stödde detta.
Nu vill såväl Centerpartiet som Svenskt Näringsliv i stort sett upphäva las.
Den mest uppmärksammade socialdemokratiska eftergiften i Januariavtalet var att man gick med på Centerpartiets krav att luckra upp Las och en utredning har tillsatts. Om regeringen föreslår att las kraftigt ska urholkas kommer Vänsterpartiet, med stöd av LO, att rikta misstroendevotum mot Löfven och det är inte osannolikt att M+KD+SD stödjer det, eftersom de är angelägna om att få bort regeringen, oavsett hur det sker.
Utredningen har dock bredd i direktiven och behöver inte föreslå försämringar i anställningstryggheten. Det kan finnas anledning att se över vissa tillämpningar av turordningsreglerna eftersom de i hög grad drabbar till Sverige nyanlända, något som märks i den aktuella Corona-krisen.
Visst kan las reformeras, stärkas och fördjupas. Att använda en uppluckring av las som ett sätt att bevara ett regeringssamarbete är knappast en utgångspunkt för fortsatt arbetstrygghet. Med tanke på Liberalernas las-historia borde de ha intresse av att – oavsett vissa reformer – bevara en stark arbetstrygghet.
