PERSPEKTIV När Northvolt svepte in i Skellefteå hade många fiaskot efter Stålverk 80 fortfarande färsk i minnet. Men med tiden växte framtidshoppet. Nu har det fått sig en törn – och olyckskorparna kraxar igen, skriver DA:s Johanna Edström.
”Det är bara en tidsfråga innan allt spricker”.
Så har flera resonerat kring den snabba och föränderliga framtidsfabriken Northvolt Ett i Skellefteå.
Flera Skellefteåbor har stått på utkiksplatsen vid fabriken, sett hur den vuxit fram och skakat på huvudet. De äldre med Stålverk 80 fortfarande färskt i minnet. Fiaskot i Luleå på 1970-talet då hamnen muddrades för att göra plats för verket. Bostäder byggdes, som sedan inga arbetare flyttade in i efter en tvärnit i konjunkturen. Pengar sinade och marknaden skiftade. ”Vad var det vi sa”, ekar fortfarande i norr.
”Det kommer aldrig att gå” tänkte många på utkiksplatsen vid Northvolt, som i folkmun fick namnet ”Tvivlarnas kulle”.
Men sedan hände något. I den stad som jag vuxit upp i – och uppmanades att lämna så fort jag nått myndig ålder – började nu en framtidstro växa. Där man tidigare, som i många gamla industristäder kämpat mot avfolkning hände något. Runt köksborden planerades hela liv. Fastigheter köptes i byar runt om staden för att hyra ut till arbetare. Restauranger öppnade, mer kultur kom till stan och busslinjerna blev fler. Kommunen investerade, vägar byggdes. Över staden restes lyftkranar och nya bostäder växte fram.
Plötsligt fanns en stolthet och känslan av att: ”Vi bygger en batterifabrik”. Tusentals liv och drömmar vävdes runt fabriken.
Borta i Sydamerika bestämde sig Juan och hans fru för att lämna sitt hemland för drömmen om Northvolt. Nu bor han i byn utanför Skellefteå som jag en gång så innerligt drömde om att lämna. De har fått sitt första barn. Firat sin första midsommar. Kanske hade jag inte haft lika bråttom att lämna staden om den då såg ut som den gör i dag?
Glädjeropen i media avlöste varandra och framtiden var ljus.
Men för cirka tre år sedan började larm komma om dålig arbetsmiljö, slarv och olyckor. När jag själv reste till fabriken skulle det jag såg förändra allt. Där arbetade personer för 100 kronor i timmen, olyckor anmäldes inte, ingen räddningstjänst tillkallades, virrvarret av entreprenörsled tycktes oändligt. Många gånger pekades finger på underentreprenörer som inte skötte sig, påstods det. De i sin tur stressade över att tidschemat spruckit. I slutet av förra året inträffade de två första dödsolyckorna. I början av det här året kom fler larm om farliga kemikalier och hittills oförklarliga dödsfall. Samtidigt som produktionen inte kom upp i planerad kapacitet.
”Det är bara en tidsfråga” hördes på nytt. Den 10 september 2024 var den tiden inne, menade många. Då Northvolt aviserade om neddragningar. ”Början på slutet”. Återigen, hördes ekot från Stålverk 80.
Vad kommer att hända nu?
Skellefteå kommun kommer att fortsätta investera. Det meddelade kommunalrådet Lorents Burman (S). Vad kan de annars göra?
Juan och hans fru kommer att jobba ännu hårdare för arbetstillståndet som hans nya framtid hänger på. Det går inte att stanna nu, menar flera. För många har för mycket att förlora.
Hade allt detta kunna förhindras?
Nej, vi investerade för sent och för lite, säger vissa.
Ja, menar andra. Om man inte sett mellan fingrar i ivern om den gröna omställningen, om man inte tagit genvägar med arbetsmiljö och den svenska modellen, om man inte använt klimatpolitiken som en drivkraft för kapitalet, säger andra.
Nu håller alla andan med Skellefteå. Vad har vi lärt oss av historien?
