PERSPEKTIV I nästan 40 år har tusentals ton slam från Rönnskärsverken förgiftat människor i den chilenska staden Arica.

Efter åratal av rättsliga strider i Chile och Sverige kan nu en ljusning för lokalbefolkningen vara i sikte.

Det skriver Dagens Arbetes reporter Andreas Rocksén som gjort två dokumentärfilmer om miljöskandalen.

Jag skulle vilja säga äntligen. Ulf Kristersson har skakat hand med Chiles president. Det finns ett underskrivet avtal. Ändå törs jag inte riktigt tro på det.

I mer än 15 år har jag varit känslomässigt investerad i Arica och de som drabbats av Bolidens giftiga avfall. Två filmer har det blivit; Blybarnen och Arica, med mig som producent och Lars Edman och William Johansson Kalén från Skellefteå som regissörer. De klev in på mitt kontor en dag. Med sig hade de en story om hur Boliden dumpat gifter i norra Chile och nu behövde de lite journalistiskt stöd. De fick nys om storyn när de gick en filmkurs i Chile. Vadå? Gifter hemifrån? Hur hamnade de här?

De hade filmat drabbade. Som Jocelyn 10 år. Hon blev huvudkaraktär i Blybarnen. Hon hade fått extra bröstkörtlar på magen som hon fick operera bort. Det hade börjat komma mjölk ur dem. Jocelyn älskade magdans men fick sluta för att höfterna gjorde så ont. Det satte sig i skelettet, sa de. Blyet.

Filmens andra huvudkaraktär var Rolf.

Han var Bolidens miljöchef i mitten av 80-talet, när det gamla våtverkslammet från Rönnskärsverken skeppades i väg till Chile. Diktaturens Chile. Pinochets Chile. Rolf var nu domare i miljööverdomstolen. Hemma var han noga med återvinning. Han pillade loss metallknapparna när han skulle slänga sina jeans.

När han träffade Jocelyn grät han. ”Tänk om det är mitt fel”, sa han.

Blybarnen fick stort genomslag. Vi fick visa filmen i riksdagen. En minister sa att Boliden hade moraliskt ansvar. Det kändes stort, men vad betyder det ens – moraliskt ansvar? Rolf bad offentligt om hjälp till de drabbade. Men ingenting hände. Ingen vård. Inga undersökningar.

Boliden brydde sig inte. Deras ansvar slutade när gifterna lastats av i Arica, sa de. Våtverksslammet hade exporterats till ett litet chilenskt företag som skulle utvinna det guld som stora Boliden inte lyckats krama ut. Slammet hade ”sålts” för tio miljoner kronor, men det var Boliden som betalade. Det chilenska företaget tog pengarna och stack. Eller, ja, de körde först några hundra kilo i sina ugnar, men gav upp och lämnade slagghögen åt sitt öde.

Högen blev en lekplats för barnen. De åkte kana och gjorde lergubbar av leran. Lergubbar av gift.

Bly, kvicksilver och kadmium. 17 procent arsenik! Någon sa att slammet innehöll ”hela det periodiska systemet”.

Myndigheterna tvingades flytta giftet, men bara någon kilometer. Där ligger det nedbäddat under filt och lite sand. Det väntar på regn. På att sakta få ta sig ner i grundvattnet och attackera människorna i Arica på nytt.

Om inte Ulf Kristerssons handskakning med president Boric kan få bort gifterna. För det är vad alla vill. Det vore det bästa.

Cancer, cancer, cancer…

Något år efter Blybarnen blev jag uppringd av en advokat. En amerikansk advokatbyrå ville driva de drabbades fall. Det blev en till film, Arica. 796 drabbade chilenare stämde Boliden i en rättegång med mycket hopp. De drabbade skulle få 100 000 kronor var.

Patricia säger i filmen att hon vill köpa en sjukhussäng till sin gravt handikappade dotter för pengarna. Och de drabbade vittnar i rättegången om cancer, missfall och missbildade barn. Och cancer igen. Gata upp och gata ner i bostadsområdena Cerro Chuño och Los Industriales. Cancer, cancer, cancer…

En forskare säger att han är chockad över att en hög med så mycket arsenik över huvud taget finns. Och dessutom i närheten av människor.

Nu slog Boliden tillbaka. Hårdare än nånsin. Med hjälp av en amerikansk konsultbyrå, Exponent – vars specialitet är att så tvivel mot vetenskapen – hävdade de sin oskuld i allt. De drabbade hade ätit fisk och skaldjur, sa man. Därför fanns det så mycket arsenik i deras urin.

Exponent, som också hävdat att det är dumt med säkerhetsbälten och att ingen skadas av passiv rökning, byggde till och med en vindtunnel för att visa hur arsenikdammet rör sig. Men det var inte arsenikdamm konsulten gick omkring på. Det visade vi i filmen. Hur Exponent försökte lura domstolen. Tolv miljoner fick de av Boliden för sin insats.

Och Rolf? Ja, han vände och blev Bolidens vittne. Menadei rättegången att han nog blivit manipulerad av filmarna.

Hovrätten för nedre Norrland slog fast att fallet var preskriberat. Och så prövades aldrig Bolidens skuld.

Fortsatt lidande för Bolidens offer i Chile: ”Allt är förgiftat”

Filmen prisades runt hela världen. Lars och William reste runt och pratade om det där märkliga, att Sverige, som har en så hög svansföring när det gäller miljö och mänskliga rättigheter, kunde tillåta att gifterna från Västerbotten förgiftade barn tusentals mil bort. På andra sidan jorden.

Och de drabbade fick ingenting. Eller jo, men bara mer av samma. Konstiga utslag som blev öppna sår, gråtande unga kvinnor med en blodklump i toaletten, och cancer, cancer, cancer.

En utredning slog fast att 12 000 människor blivit drabbade. De drabbade områdena ska evakueras och 1 880 hus rivas.

Förra året träffade jag Jocelyn. Hon är vuxen nu och har döpt sin äldste son till Lars William. Hon har flyttat från Arica – för barnens skull. ”Allt är förgiftat” säger hon.

Besvikelserna har varit många. De har krupit under skinnet också på mig. Jag har fått svårt att tro på goda nyheter.

Men nu har något börjat röra på sig.

FN har en särskild rapportör för giftigt avfall och mänskliga rättigheter, Marcos Orellana. Han har varit i Arica. Han har lyssnat på de drabbade och förfärats sig över dokument, statistik och undersökningsresultat.

I mars 2021, när alla rättsfall var över, skickade han brev till regeringarna i Sverige och i Chile – och till Boliden. Det var skarp kritik. Allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Sånt som ingen regering vill anklagas för. Boliden var inte lika ängsliga.

Kanske var det hans brev som någonstans låg bakom handslaget. Och kråkorna på det nya svensk-chilenska gruvavtalet. Där finns en punkt som handlar om hur länderna ska samarbeta för att reparera gamla gruvskador. Sanera och avgifta.

Så skakar de hand, Ulf Kristersson och president Gabriel Boric. We have a deal!

Vi har vetat om det ett tag. Jag, William och Lars. Men vi har inte vågat säga något. De hade ju ännu inte sagt att det handlar om just Arica. Förrän nu.

Sverige och Chile ska tillsammans diskutera hur man får bort avfallet från Arica. För att stoppa förgiftningen.

I en gudomlig rättvis värld borde det gamla slammet hamna i det säkerhetsrum som Boliden byggt 350 meter under Rönnskärsverken. Jo, den idén är faktiskt uppe på bordet, säger en expert till Aftonbladet.

Jag håller tummarna.

Jag skulle vilja säga äntligen.