Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Jag har själv vräkt ur mig ett och annat”

29 mars, 2019

Skrivet av Kennet Bergqvist

Gästkrönika Tack för att mina sunkiga värderingar ifrågasattes i tid, annars kanske jag också varit en medelålders, vit man som på Facebook postat hatiska inlägg om invandrare och kvinnor”, skriver Kennet Bergqvist.

Om skribenten:

Kennet Bergqvist bor i Umeå och jobbar på industriföretaget Indexator Rotator Systems AB.
Utlandsveteran som tjänstgjort i Bosnien och Kosovo. Är också ultralöpare, äventyrare och fackligt förtroendevald.

Läs fler inlägg av Kennet Bergqvist:

”Kvotera – just do it!” 

”Nationalism är farligt för mänsklig­heten”

”Skyddsombud, agera”

Jag har tänkt att de i min bekantskapskrets som släpper ur sig sunkiga kommentarer om invandring och jämställdhet helt enkelt är oupplysta. Men efter lite mer noggrann reflektion har jag förstått att det är något annat. Djupt rotat men inte nödvändigtvis ren dumhet. Jag har nämligen själv vräkt ur mig ett och annat i de här frågorna.

Jag gjorde tre utlandsmissioner på Balkan i tjugoårsåldern, tillsammans med flera andra jämnåriga, nyfikna, men i grunden osäkra unga män. Livet hade just börjat och det man hade med sig i bagaget var grundskola i en liten inlandskommun, fordonsgymnasium och lumpen.

Som ni kanske anar, både på fordonsprogrammet och i lumpen var vi i stort sett bara män. Så de värderingar vi hade med oss på mitt första uppdrag på Balkan var knappast positiva i frågan hur jag såg på och pratade om kvinnor.

Dessa chefer hade ett brutalt inflytande på flera hundra unga män. Vi reagerade inte när de pratade om att ”inta stan” på grund av ”svartingarna” eller när de hävdade att ”Kvinnor har inget på skyttekompani att göra, de är för svaga och de bara förstör stämningen”.

Alla utlandsmissioner började med en grundutbildning där man framför allt övade på att strida och undvika att bli skjuten. Men baserat på mina egna erfarenheter: borde inte sådan utbildning först och främst börja med att vi får diskutera våra värderingar?

Svaret är ja, det borde förstås vara så. Men då var verkligheten en helt annan.

Jag gjorde min första mission på skyttekompani, som kulspruteskytt och förare på ett pansarskyttefordon, och våra förebilder var plutons- och kompanicheferna. Som vi såg upp till dessa erfarna män, som hade varit ute på internationella uppdrag förut, och som hade vigt hela sitt liv till försvaret.

De rökte cigarr, var macho, de var våra idoler, och pansarfordonen kunde vara döpta efter John Waynes westernfilmer – hur coolt som helst.

Dessa chefer hade ett brutalt inflytande på flera hundra unga män. Vi reagerade inte när de pratade om att ”inta stan” på grund av ”svartingarna”  eller när de hävdade att ”Kvinnor har inget på skyttekompani att göra, de är för svaga och de bara förstör stämningen”.

I dag inser jag att det ironiska i det hela är att vi åkte till en konflikthärd för att skapa fred, för att bevaka mänskliga rättigheter – och samtidigt nedvärderade vi andra etniciteter och kön.

Jag tog med mig mina sunkiga värderingar från missionstiden. Efter balkanmissionerna började jag jobba inom industrin och blev fackligt engagerad. Men då, tack vare fackliga utbildningar, och nya förebilder som pratade om jämlikhet och jämställda värderingar började jag ifrågasätta mina tankegångar som jag egentligen aldrig ifrågasatt tidigare.

I stället för att fortsätta försöka känna mig som en bättre människa genom att sätta mig över andra började jag engagera mig i jämställdhets- och lika rättighetsfrågor. Jag satt för några år sedan i UN Womens styrelse, jag har gått utbildningar inom mänskliga rättigheter och jag har åkt landet runt och föreläst om jämställdhet.

Jag håller kontakten med mina gamla missionskamrater mest i och med att vi följer varandra på sociala medier. Det händer att några av dem delar rasistiska och kvinnoförnedrande saker i olika inlägg.

Och den spontana reaktionen blir: hur kan de här personerna, som jag tyckte var så bra, ha blivit så dumma i huvudet?

Men visst, ja. De är ju precis som jag också var. Det är bara det att ingen har utmanat deras sunkiga värderingar sedan tiden på Balkan när vi var unga. Och nu är de personerna förmodligen förebilder för nya unga män.

Själv är jag otroligt tacksam för att jag fick möjligheten att förändras i tid. Att jag blev ifrågasatt. Annars kanske jag också varit en medelålders, vit man som på Facebook postat hatiska inlägg om invandrare och kvinnor.

Tack facket.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Ligger vår framtid i en Pinup-kalender?

Ligger vår framtid i en Pinup-kalender?

Kommer 2020 bli året då vi får en nakenkalender efter besöket hos tandläkaren eller blir det året där alla pinup-kalendrarna göms i stenåldersgrottan som sedan bommas igen för gott? Industriarbetaren Kennet Bergqvist funderar på efterdyningarna av den så kallade Kalendergate.

Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

Jag hoppas innerligt att arbetsgivarnas tokiga semesterkrav beror på otur i tänkandet, för vad blir annars nästa steg? Tvingad julledighet i mars eller påskledigt i december, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

”Vi män måste helt enkelt rycka upp oss”

”Vi män måste helt enkelt rycka upp oss”

Se lite djupare på klimatfrågorna än skattesatsen på bränsle och plastkassar, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist från Umeå.

”Kvotera. Just do it”

Eftersom det är bevisat att det är för få kvinnor i bolagsstyrelser är det väl bara att åtgärda genom kvotering? Som arbetstagare är jag för övrigt själv inkvoterad”, skriver Kenneth Bergqvist, på Indexator i Vindeln.

”Vi kvinnor inte ska behöva ta kampen själva”

”Vi kvinnor inte ska behöva ta kampen själva”

Svetsaren och feministen Maria Höök funderar över gränslandet mellan okej och kränkande skämt, och när man själv blir en del av problemet.

”Metoo gav oss mod – och viktiga verktyg”

”Metoo gav oss mod – och viktiga verktyg”

Kvar efter metoo finns något viktigare än debatten om rätten att skuldbelägga enskilda personer, skriver sex förtroendevalda i IF Metall.

De visste hur man landar i sig själv

De visste hur man landar i sig själv

Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

Om du skickar in en ansökan om a-kassa måste du på heder och samvete intyga att du verkligen är arbetslös. Precis som företag som söker krisstöd intygar att de är i en djup ekonomisk kris, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

”Inga vinstutdelningar under krisen. Ok?”

Ta nu chansen och visa på ett krisledarskap där ni kommer bli ihågkomna som hjältar – inte som giriga direktörer som sätter vinsten först, skriver industriarbetaren Kennet Bergkvist.

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

Det är ingen lätt sak att förhålla sig till när arbetskamrater är en del av en organiserad kriminalitet – som bryter ner andra människor på jobbet, skriver Volvoarbetaren  Lars Henriksson.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Hon startar en minnesfond för anhöriga

Christina Anderssons son Robin fastnade i en maskin och dog på jobbet. Nu startar hon en minnesfond för att hedra sonen och hjälpa andra anhöriga ekonomiskt.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

”Det behövs mer pengar till rättsväsendet”

Saila Quicklund (M): Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs.

”Arbets­platserna ser inte ut som när lagarna skrevs”

Lagstiftaren och domstolarna behöver lära sig om den förändring som skett på arbetsmarknaden, skriver åklagaren Christer B Jarlås.

Så löser Norge brotten på halva tiden

Norge har klart kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott än Sverige. Hur vi jobbar kan kanske därför ses som förslag på förbättringar hos er, skriver norska domaren Rune Bård Hansen.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Las-uppgörelsen

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

När IF Metall gjorde upp med arbetsgivarna om anställningsskyddet var det inget svek, utan solidaritet med dem som har det sämst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.