”Jag har själv vräkt ur mig ett och annat”

Gästkrönika Tack för att mina sunkiga värderingar ifrågasattes i tid, annars kanske jag också varit en medelålders, vit man som på Facebook postat hatiska inlägg om invandrare och kvinnor”, skriver Kennet Bergqvist.

Jag har tänkt att de i min bekantskapskrets som släpper ur sig sunkiga kommentarer om invandring och jämställdhet helt enkelt är oupplysta. Men efter lite mer noggrann reflektion har jag förstått att det är något annat. Djupt rotat men inte nödvändigtvis ren dumhet. Jag har nämligen själv vräkt ur mig ett och annat i de här frågorna.

Jag gjorde tre utlandsmissioner på Balkan i tjugoårsåldern, tillsammans med flera andra jämnåriga, nyfikna, men i grunden osäkra unga män. Livet hade just börjat och det man hade med sig i bagaget var grundskola i en liten inlandskommun, fordonsgymnasium och lumpen.

Som ni kanske anar, både på fordonsprogrammet och i lumpen var vi i stort sett bara män. Så de värderingar vi hade med oss på mitt första uppdrag på Balkan var knappast positiva i frågan hur jag såg på och pratade om kvinnor.

Dessa chefer hade ett brutalt inflytande på flera hundra unga män. Vi reagerade inte när de pratade om att ”inta stan” på grund av ”svartingarna” eller när de hävdade att ”Kvinnor har inget på skyttekompani att göra, de är för svaga och de bara förstör stämningen”.

Alla utlandsmissioner började med en grundutbildning där man framför allt övade på att strida och undvika att bli skjuten. Men baserat på mina egna erfarenheter: borde inte sådan utbildning först och främst börja med att vi får diskutera våra värderingar?

Svaret är ja, det borde förstås vara så. Men då var verkligheten en helt annan.

Jag gjorde min första mission på skyttekompani, som kulspruteskytt och förare på ett pansarskyttefordon, och våra förebilder var plutons- och kompanicheferna. Som vi såg upp till dessa erfarna män, som hade varit ute på internationella uppdrag förut, och som hade vigt hela sitt liv till försvaret.

De rökte cigarr, var macho, de var våra idoler, och pansarfordonen kunde vara döpta efter John Waynes westernfilmer – hur coolt som helst.

Dessa chefer hade ett brutalt inflytande på flera hundra unga män. Vi reagerade inte när de pratade om att ”inta stan” på grund av ”svartingarna”  eller när de hävdade att ”Kvinnor har inget på skyttekompani att göra, de är för svaga och de bara förstör stämningen”.

I dag inser jag att det ironiska i det hela är att vi åkte till en konflikthärd för att skapa fred, för att bevaka mänskliga rättigheter – och samtidigt nedvärderade vi andra etniciteter och kön.

Jag tog med mig mina sunkiga värderingar från missionstiden. Efter balkanmissionerna började jag jobba inom industrin och blev fackligt engagerad. Men då, tack vare fackliga utbildningar, och nya förebilder som pratade om jämlikhet och jämställda värderingar började jag ifrågasätta mina tankegångar som jag egentligen aldrig ifrågasatt tidigare.

I stället för att fortsätta försöka känna mig som en bättre människa genom att sätta mig över andra började jag engagera mig i jämställdhets- och lika rättighetsfrågor. Jag satt för några år sedan i UN Womens styrelse, jag har gått utbildningar inom mänskliga rättigheter och jag har åkt landet runt och föreläst om jämställdhet.

Jag håller kontakten med mina gamla missionskamrater mest i och med att vi följer varandra på sociala medier. Det händer att några av dem delar rasistiska och kvinnoförnedrande saker i olika inlägg.

Och den spontana reaktionen blir: hur kan de här personerna, som jag tyckte var så bra, ha blivit så dumma i huvudet?

Men visst, ja. De är ju precis som jag också var. Det är bara det att ingen har utmanat deras sunkiga värderingar sedan tiden på Balkan när vi var unga. Och nu är de personerna förmodligen förebilder för nya unga män.

Själv är jag otroligt tacksam för att jag fick möjligheten att förändras i tid. Att jag blev ifrågasatt. Annars kanske jag också varit en medelålders, vit man som på Facebook postat hatiska inlägg om invandrare och kvinnor.

Tack facket.