Kvinnan tiger ej längre i församlingen

Ledare #metoo-rörelsen skakar just nu om större delen av det svenska samhället. Vittnesmålen från kvinnor i alla olika branscher är både skrämmande och befriande.

Kraften när många berättar är fantastisk. Detta är en ny kvinnorörelse i vardande och nog lika betydelsefull som en gång rösträttsrörelsen. I grunden handlar det om samma kamp – om att bli sedd som fullvärdig människa och medborgare.

Förhoppningsvis kan blottläggandet av det förfärliga leda till en befrielse inte bara för kvinnorna utan också för männen – alla de män som aldrig känt sig hemma i machokulturens mansideal. Samtalen på arbetsplatser, i föreningslivet och i skolan måste nu handla om makt och kön.

En sak är säker – det kommer aldrig mer gå att som chef eller ledare strunta i kvinnors berättelser om utsatthet och maktlöshet. Och kvinnor som utsätts kommer förhoppningsvis aldrig mer att tyst finna sig i förtrycket.

Dessutom har rasisternas försök att sno jämställdhetsfrågan förfelats. Den som påstår att en skev kvinnosyn och sexuellt våld är förbehållet män med invandrarbakgrund har nu fått tiotusentals bevis på att det patriarkala förtrycket går igen i alla grupper och överallt.

Sverige har på många sätt kommit långt när det gäller jämställdhet och kanske är det starka genomslaget för #metoo i vårt land just ett exempel på det. Kvinnor vet trots allt sin rätt och vågar nu berätta.

Det finns bra lagar när det gäller sexuella trakasserier, våldtäkt och våld mot kvinnor men varje arbetsgivare är också skyldig att upprätthålla en god arbetsmiljö. Det gäller den fysiska likaväl som den psykosociala arbetsmiljön. Här brister det uppenbart både på arbetsgivarsidan och i den fackliga världen.

Vittnesmålen från fackföreningarna, däribland IF Metalls egen medlemsundersökning som visar att 60 procent av de unga tjejerna på industriarbetsplatserna har utsatts för kränkningar och trakasserier, visar att jämställdhetskampen långtifrån är färdig. Därför är det så viktigt att IF Metalls egen ordförande, Marie Nilsson, skrivit under det fackliga uppropet #ickeförhandlingsbart och därmed signalerar att nu är det nog.

Det är också utmärkt att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och jämställdhetsminister Åsa Regnér kallar parterna på arbetsmarknaden för att betona vikten av ett aktivt arbetsmiljöarbete som inbegriper renhållningsarbete mot sexuella trakasserier runtom på arbetsplatserna.

Jämställdheten kan ta många kliv framåt i #metoo-rörelsens kölvatten. Det finns dock en del  oroväckande tendenser som handlar om pressetikens snabba förskjutning och sociala mediers baksida. Risken för skampåledebatter och hämndkampanjer är uppenbar. Självklara rättsprinciper tycks inte längre gälla.

Om #metoo-rörelsen ska kunna förändra det patriarkala förtrycket i grunden får den inte förvandlas till ett moralistiskt moras. Det alarmistiska kan vara bra som väckarklocka men sen måste det till analys och problematisering för att undvika en djupt reaktionär backlash. Strukturer ska krossas, inte individer.

Bortom kändisfixeringen är det så angeläget att få en debatt om osunda kulturer, alkohol- och drognormer, anställningsformer, löneskillnader, ledarskap och jämställdhet.

Nästan mer skrämmande än de starka vittnesmålen om övergrepp är den uppenbara tystnadskultur som rått i olika delar av samhället där Svenska Akademien mäler ur sig som en extrem. När inte ens den intellektuella eliten förmår säga till trots att de själva, deras fruar, döttrar och anställda drabbas, vem ska då göra det?

Här har #metoo blivit en mylla för modet och redan förändrat Sverige. Tack vare alla modiga kvinnors berättelser har nu mängder av organisationer, företag och institutioner en gigantisk hemläxa att göra. Ingen kan blunda och gå vidare som om inget har hänt.

Kvinnan tiger ej längre i församlingen!

Helle Klein