”Samhällsutveckling kräver kunskap om arbetslivet”

DA DebattArbete är grunden för välstånd och därför behöver ett samhälle som vill utvecklas kunskaper om arbetslivets villkor och om förutsättningar – mänskliga, organisatoriska, ekologiska, ekonomiska förutsättningar.

Arbetslivsforskning är en av flera källor till sådan kunskap. Min utgångspunkt här är densamma som Ann Bergmans när hon i DA-debatt skrev. ”Om arbetslivet är så viktigt som alla säger borde forskning om arbetslivet vara lika viktigt. Men så är det inte”. Ann Bergman fortsatte med en rad frågor angelägna forskningsfrågor och arbetslivsforskningens institutionella framtid och det är den senare diskussionen jag vill anknyta till.

Kanske var insikten om kunskapens värde och betydelse större för 40 år sedan när samhället på allvar började gå in med ekonomiska satsningar på arbetslivsforskning. Jag skriver samhället och inte staten av sakliga skäl. Pengar till Arbetarskyddsfonden togs ut som en avgift i produktionen och var på det sättet tydligt knutet till produktion och arbetsliv. Senare flyttades fonden in i statsbudgeten och kunde bli föremål för partipolitiska överväganden. Detta är historia och poängen är att forskning alltid har ett behov av långsiktighet och stabila villkor. Tyvärr har långsiktighet därefter inte varit någon ledstjärna i arbetslivsforskningspolitiken utan snarare tvärtom.

Det tydligaste exemplet är Arbetslivsinstitutet. Efter bildandet 1995 följde ett decennium av expansion, förvirrande omorganiseringar och omlokalisering av forskningspersonalen i utbyte mot nedlagda regementen – sedan en snabb nedläggning vid regeringsbytet 2006, vilken inte som lovades kompenserades med ökade anslagsmedel att söka för universitetsforskare. Dock fanns så många viljor att en viss kontinuitet kunde bevaras och forskare inom universiteten tog emot ALI-forskare och slöt sig samman och bildade nya grupperingar. Ett klokt FAS avsatte medel till långsiktiga program och uppbyggnad av forskningscentra. Men som Ann Bergman också konstaterar: ”forskningen är tillbakapressad, nyrekrytering av unga har försvårats, det är många mindre miljöer och spridda skurar och det är endast undantagsvis som ett lärosäte lyfter fram arbetslivsforskning som en strategisk satsning med särskilda medel”.

Så vad göra? Långsiktighet är en förutsättning men naturligtvis inte den enda. Arbetslivsforskningens värde och legitimitet ligger i att den skall ha både samhällelig relevans och vetenskaplig kvalitet. Inom universiteten är det i hög grad den vetenskapliga kvaliteten som värderas – där gäller det internationella forskarsamhällets villkor och det är svårt att tänka sig några avsteg från detta. Så det handlar snarare om uppbyggnad av miljöer som i växelverkan med universiteteten kan driva och också ledas av kravet på samhällelig relevans – alltså miljöer med hög vetenskaplig kvalitet men också samhälleligt problembaserade. Dessa miljöers forskningsfrågor gäller arbetslivets problem och arbetslivsforskaren i den miljön angriper dessa frågor med all sin disciplinkunskap och sina vetenskapliga metoder tillsammans med kollegor från andra discipliner.

För att skapa sådana miljöer tror jag det behöver utvecklas en ny form av samarbete mellan universitet och fristående institut. I ett institut läggs ansvar för att den tillämpade forskningen inte kommer på undantag och det finns också ansvar för att åstadkomma tvärvetenskapliga helhetsbilder och kunskapssynteser. Institut och universitet länkas samman genom att enskilda forskare kan växla mellan de två miljöerna.  För en forskare kan det efter en våg av vetenskaplig fördjupning vid en universitetsinstitution följa några år i institutsmiljön och sen åter till universitetet och egna disciplinen. På så sätt skapas ett kretslopp av kunskapsutbyte mellan teori och praktik och mellan olika discipliner och kunskapsområden.

Så mitt förslag är att med utgångspunkt i ovanstående bilda ett Nordiskt arbetslivsinstitut. För detta talar också att de nordiska länderna har många likheter. Det gäller arbetsliv, kultur, välfärdssystem. De är välfärdsstater med stora offentliga sektorer och de står i den meningen för likartade utmaningar för framtiden. De är samtidigt tillräckligt olika för att det skall vara möjligt att göra stringenta komparativa studier med praktiska slutsatser. Nu bedrivs parallell och mycket likartad forskning i de nordiska länderna och det finns stora vetenskapliga och ekonomiska vinster i ökat samarbete. Ett Nordiskt arbetslivsinstitut är ingen ny stor byggnad utan snarare ett virtuellt institut med lokaliseringar i de olika länderna där forskare periodvis arbetar tillsammans och där möten mellan forskare och praktiker arrangeras. Det finns ett brett internationellt intresse för den nordiska modellens hållbarhet både vad gäller välfärd och arbetsliv vilket är ett ytterligare argument för ett nordiskt institut.  Stor öppenhet mot världen utanför Norden skall finnas och plats för många gästforskare.

Mycket mer skulle kunna sägas. Nya medel bör beviljas för att inte skada de kluster av samarbete som växt fram efter ALI-nedläggningen. Sverige lägger den ekonomiska grunden för att starta och på sikt bör det inte vara något problem att samla ihop 300 miljoner årligen för att få den nödvändiga kritiska massan är rimligen inte något problem när kostnaden fördelas över länderna. Långsiktighet kan skapas genom olika styrsystem och ägarkonstruktioner som frikopplar verksamheten från partipolitiska skiftningar.  Verksamheten utvärderas med instrument som både beaktar vetenskaplig kvalitet och arbetslivs- och samhällsrelevans.  Det finns redan ett antal nordiska samarbeten i dessa frågor som gör att byggandet av ett Nordiskt arbetslivsinstitut kan få en flygande start.

Gunnar Aronsson