Strulet med omställningsstudiestödet: ”Förtroendet för staten riskerar att skadas”
Det här måste lösas så fort som möjligt, säger Pappers ordförande Pontus Georgsson.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
DEBATT Las har blivit frågan som fått regeringssamarbeten att svaja, som frestat hårt på relationerna mellan LO och S, inom LO och även internt inom IF Metall.
IF Metall-klubbordförandena Michael Lyngsie och Jan-Olov Carlsson möttes i en mejlväxling för att försöka förstå hur de kan se så olika på frågan – och var de egentligen vill samma sak.
Med start på måndagen förra veckan började Jan-Olov Carlsson, klubbordförande på Volvo Lastvagnar i Umeå och en av upphovspersonerna bakom den så kallade budkavlen för att försvara turordningsreglerna, mejlväxla med Michael Lyngsie, klubbordförande på Scania i Södertälje, som drivit frågan att facket måste vara en del i förhandlingarna om arbetsrätten för att ha inflytande och sätta press.
Strax innan de sista mejlen skickades kom beskedet att IF Metall och Kommunal kliver ombord på överenskommelsen mellan Svenskt Näringsliv och PTK. Reaktionerna har varit starka och debatten bitvis hård i sociala medier.
Målet med den här debatten är att försöka förstå hur två fackliga företrädare kan se så olika på frågan – samtidigt som de i stora delar vill nå samma mål.
Jag förstår att du företräder logiken om att man får ta det onda med det goda. Jag ser det så här: det är för mycket ont för det goda som erbjuds.
Hej Michael
Jag tror att det kommer att framgå att vi egentligen är överens om mycket om vad som måste göras för att förbättra situationen för många utsatta och otrygga bland oss arbetare. Ändå tillhör vi två sidor i debatten. Därför är det viktigt att reda ut en del frågor.
Du är en av 23 företrädare för ett antal stora klubbar och avdelningar, många med kopplingar till förbundsstyrelsen och andra tunga fackliga inom IF Metall, som kände sig föranledda att formulera en gemensam ståndpunkt med anledning av det kritiska debattinlägg som jag var med och skrev i Arbetet. Det handlade om hur IF Metall ställer sig till turordningsreglerna i las.
När jag var med och startade budkavlen ”Försvara turordningsreglerna i las” tog vi detta något krångliga namn av en anledning. Den var att vi inte ville få en opinion som okritiskt försvarade las. Under de 40 år jag arbetat fackligt har jag varit med om en ständig urholkning av anställningsskyddet.
Först kom möjligheten att visstidsanställa på 80-talet. Från att det från början var en undantagsregel vid arbetstopp och med krav på lokal överenskommelse, blev det senare till överenskommen visstid för att slutligen hamna i allmän visstid utan fackligt inflytande.
Sedan har vi den sorgliga utvecklingen med inhyrning som kom på 90-talet. Även där var avsikten att det skulle vara av undantagskaraktär. Vi vet båda resultatet: timanställning, sms-anställning och mössan i handen.
Jag anser att IF Metall som förbund inte varit tillräckligt tydligt i hur den negativa utvecklingen ska stoppas.
Jag tycker att lagen om anställningsskydd behöver ses över och förändras. Men i en helt annan riktning än det som nu håller på att ske. Det absolut sista som bör ske är en ytterligare försvagning av anställningsskyddet.
Vi drar helt olika slutsatser om hur vi ska stärka anställningstryggheten. Jag förstår att du företräder logiken om att ”man får ta det onda med det goda”.
Jag ser det så här: det är för mycket ont för det goda som erbjuds. I ditt debattinlägg avfärdar du oss kritiker med ett lätt raljant tonfall: ”Det är lätt att prata om att ’ta kampen’ för anställningstryggheten och bara säga nej”. Men jag tycker att det är här det fackliga kampperspektivet kommer in.
När förhandlingsvägen inte lyckats, vilket är fallet när ett enigt LO-repskap avvisat Svenskt Näringslivs slutbud kring nytt huvudavtal, måste man då inte byta taktik?
Varför är det så angeläget att få Nej att bli Ja?
Bästa hälsning,
Jan-Olov Carlsson
Vi måste påverka så mycket vi kan utifrån förutsättningarna och samtidigt jobba långsiktigt fackligt politiskt.
Hej Janne
I stort så verkar vi dela bilden av en arbetsmarknad som förändrats till det sämre under en lång period. Då måste arbetarrörelsen agera – och det var ju det som äntligen hände när LO tog initiativ till förhandlingar om trygghet och omställning för ett par år sedan.
De förhandlingarna nådde ju tyvärr inte hela vägen, och LO valde att säga nej till avtalsförslaget som innehöll lösningar på mycket men inte allt.
Du skriver ”Jag förstår att du företräder logiken om att ”man får ta det onda med det goda”. Jag skulle väl snarare vilja kalla mitt förhållningssätt pragmatiskt, lösningsinriktat.
Nu när LO avslutade förhandlingarna och regeringen aviserade att de kommer att gå vidare med avtalsförslaget så måste IF Metall fortsätta att påverka slutresultatet så att det i så stor utsträckning som möjligt hanterar de problem vi ser på våra arbetsplatser.
Bara det faktum att den så kallade Toijerutredningen åkte i papperskorgen är ju ett steg i rätt riktning.
Att LO avslutade förhandlingarna får inte hindra IF Metall att kämpa för att lösa de problem som finns inom våra avtalsområden. Oavsett om det behövs lagändringar eller om vi kan hantera det i våra olika kollektivavtal.
Samtidigt måste vi bilda opinion och få våra arbetskamrater att förstå att så länge de röstar på arbetarfientliga högerpartier så kommer vi att kämpa i motvind. Det är ju en realitet som IF Metall och alla som vill förbättra lagar och regler på svensk arbetsmarknad måste förhålla sig till.
När det inte finns en majoritet i riksdagen för att lösa våra problem så kommer det inte att hända, i denna situation stärks även arbetsgivarorganisationerna.
Vi måste klara av att göra två saker samtidigt! Påverka så mycket vi kan utifrån förutsättningarna och samtidigt jobba långsiktigt fackligt politiskt.
Jag är nyfiken på vad du tänker dig för åtgärder när du talar om ”det fackliga kampperspektivet”. Att ta kampen nu, hur skulle du vilja få till de förbättringar som behövs kring trygghet och omställning?
Med vänliga hälsningr
Michael Lyngsie
Kampen för 8-timmarsdagen var inte en förhandling där vissa måste kompensera arbetstids-förkortningen med att arbeta längre.
Hej Michael.
Bra att du ställer frågan om det fackliga kampperspektivet och vad den har med las-frågan att göra.
Begreppet facklig kamp kan kännas främmande när hela vår fackliga organisation är inställd på förhandling och pragmatiskt samarbete. Jag vill verkligen inte romantisera begreppet, eller låta det stanna vid en allmän klyscha.
Det är en fråga om inställning, att det är den samlade kollektiva kraften som är viktig. Det handlar om beslutsamhet, ihärdighet, lite ”djävlaranamma” i det fackliga arbetet. Att ta sikte på något och gå framåt, inte börja med att tveka eller backa. Metoderna kan variera.
Det är alltså inte liktydigt med strejk eller demonstration, även om dessa former för den kollektiva kampen också måste dammas av då och då.
Jag tycker att anständiga anställningsvillkor, det vill säga kamp mot hyvlingar, sms-anställning, långa perioder av inhyrning etc, hör till de frågor då vi ska ha ett medvetet fackligt kampperspektiv.
I kampen för trygghet och omställning borde LO öka samordningen, intensifiera ansträngningarna, inbegripa kollektivavtalsförhandlingar och öka det politiska trycket. Allt fokus på frågan, alla fackliga organisationer sluter upp solidariskt och gör samma sak inom egen rådighet.
Kampen för kvinnlig rösträtt vanns inte genom att vissa män tappade rösträtten. Kampen för 8-timmarsdagen var inte en förhandling där vissa måste kompensera arbetstidsförkortningen med att arbeta längre. Ja, du förstår poängen. Man byter inte kompetensutveckling för en del mot försämrad anställningstrygghet för andra.
Pragmatismen måste ha sina gränser. Kampen kan inte underordnas tillfälliga parlamentariska situationer. Det är ett uttryck för att vi vill något mer, att vi vill uppnå ett rättvist och jämlikt samhälle. Det kommer att ta tid. Det går inte att reducera till en förhandling.
Min nyfikna fråga är hur du förklarar för den medlem som förlorar sin anställning på grund av de nya reglerna att det var en nödvändig konsekvens av en pragmatisk facklig inställning?
Allt gott,
Janne
De som oftast tar smällen när bemanningen minskas är de som inte ens omfattas av las turordnings-regler.
Hej Janne
När jag ställde frågan om det fackliga kampperspektivet så var min intention att få höra hur du tänkte att det skulle användas i den aktuella situationen. Det är ett faktum att regeringen väljer att gå vidare med avtalsförslaget som LO sa nej till men som PTK skrev på.
Jag tycker då att vårt förbund måste vara med och påverka under processens gång, fram till en lagstiftning. Jag tror inte på taktiken att ställa sig på läktaren och basunera ut hur dålig uppgörelsen är eller hur fel det är av S att agera som de gör nu.
Man kan tycka vad man vill om januariavtalet, Toijer-utredningen eller om att stödet för de arbetarfientliga krafterna är för stort. Saker sker nu, och då menar jag att vi måste göra det bästa möjliga av situationen.
Det innebär ju inte att den långsiktiga kampen måste avbrytas eller sättas på paus. Vi måste väl ändå kunna jobba långsiktigt med trygghet och omställning samtidigt som vi hanterar det som sker här och nu?
Utveckla gärna vad du tycker att IF Metall skall göra om vi nu inte skall påverka den lagstiftning som nu drivs igenom.
Du skriver om att öka det politiska trycket. Men vad hjälper det om de partier som lyssnar på oss bara har 38 procent av rösterna (S och V vid förra valet)? I dagsläget har vi ju tyvärr fullt upp med att få våra medlemmar att inte rösta på fackföreningsfientliga rasister.
Du har rätt i att vi måste bli bättre, tydligare och starkare i den politiska debatten. LO och alla fackföreningar måste vara tuffare och ställa politiker av alla färger till svars för vad de gör för dem vi företräder.
Jag tänker ofta på hur det kan komma sig att inte alla ser det vi ser, hur högern och rasisterna försämrar för miljontals arbetare på svensk arbetsmarknad.
Kanske låter jag lite uppgiven. Men det är därför min poäng är att båda är viktiga: att hantera det som sker nu och samtidigt kämpa långsiktigt.
Din sista fråga, ”hur du förklarar för den medlem som förlorar sin anställning på grund av de nya reglerna att det var en nödvändig konsekvens av en pragmatisk facklig inställning?” vet jag inte riktigt hur jag skall tolka.
Jag vill kunna svara att det är du som får gå därför att turordningsreglerna ser ut så här. Att vi gjort allt vi kunnat för att det skulle bli så bra som möjligt givet omständigheterna.
Ingen arbetsgivare kommer att ha fler arbetare än hen behöver. Därför måste det finnas tydliga och rättvisa system för hur övertalighet skall hanteras. Principen om sist in först ut är utgångspunkten och jag tycker att det är viktigt att poängtera att undantagen görs bland de som är ”sist in”. Detta gäller dessutom bara där man inte förhandlar om en turordningslista.
Jag tycker att det är verklighetsfrånvänt att låtsas som att kompetens inte har med saken att göra. Jag tycker också att det är vårt ansvar att förhandla fram bra avtal som skapar den flexibilitet som behövs när marknaden går upp och ner med konjunktur och efterfrågan.
De som oftast tar smällen när bemanningen minskas är de som inte ens omfattas av las turordningsregler. Inhyrda, de på timmar eller visstidsanställda. Här tycker jag att avtalsförslaget innehöll en bra begränsning av långa inhyrningar.
Jag ser det som en styrka att IF Metall tar ansvar och jobbar både med nuet och med det långsiktiga!
God kväll,
Michael
Att göra det bästa möjliga av situationen kan också innebära att man drar en gräns som man inte överträder.
Hej Michael
Vi är nog tämligen överens när vi kommer till hur lagar, regler och avtal skulle utformas om vi fick bestämma själva.
Då skulle vi inte ha inhyrning, vi skulle ha en kompetensutveckling värd namnet, visstidsanställningar skulle följa av lokal överenskommelse, och så vidare.
Så hur ska vi då öka den fackliga styrkan och inflytandet för att nå dit? Hur kan vi förändra det politiska landskapet som definitivt påverkar dessa frågor?
Du återkommer i ditt svar om att du inte tror på att sitta på läktaren och kritisera. Du skriver att vi måste göra det bästa möjliga av situationen.
Jag tror att det är lätt att hamna fel här. Att göra det bästa möjliga av situationen kan också innebära att man drar en gräns som man inte överträder. För mig går den vid att vi inte kan legitimera en försämring av anställningstryggheten. Det handlar om trovärdighet.
Givetvis måste vi göra taktiska anpassningar till den rådande situationen. Men risken med ditt resonemang är att det övergår till en defensiv och visionslös facklig praktik.
Det parlamentariska läget är minst sagt ogynnsamt, visst, men jag tycker inte att det kan motivera att vi backar och ger efter i principiellt viktiga frågor. Det måste finnas ett begripligt samband mellan det kortsiktiga och långsiktiga fackliga arbetet.
Jag tycker att IF Metall borde stått kvar vid vår grundinställning att vi inte vill ha försämrade turordningsregler i las och den uppluckringen i anställningsskyddet kring saklig grund som är på gång att genomföras. För jag hoppas att det är vår gemensamma grundinställning?
Då får man hitta andra vägar för att driva rätten till kompetensutveckling och att få ett slut på alla avarter av anställningar som skapar otrygghet och underordning.
Det är inte lätt. Men jag tror att det görs bäst om hela klassen, hela kollektivet står enigt. Jag är också övertygad om att det kan påverka det politiska landskapet.
Det är när vi blir utslätade, undergivna och utan egen vilja som vi förlorar förtroende och tappar medlemmar och röster till höger.
Bästa hälsning,
Janne
Jag tror att vi behöver släppa sargen och våga se vilka lösningar som passar i dagens arbetsmarknad och det kanske inte alltid är det som varit viktigt tidigare.
Hej Janne
Jag ser samma risker som du men gör en annan bedömning. Jag tror att det i huvudsak beror på två saker.
För det första:
Jag tycker att uppgörelsen som nu även är påskriven av IF Metall och Kommunal är bra, det är inte enkom försämringar som du får det att framstå som. Många svåra frågor har faktiskt fått en lösning.
Som alltid i en förhandling så handlar det om att ge och ta, det var så även förra gången när Saltsjöbadsavtalet slöts.
Jag tror att vi behöver släppa sargen och våga se vilka lösningar som passar i dagens arbetsmarknad och det kanske inte alltid är det som varit viktigt tidigare. Om jag fick bestämma själv så skulle det så klart se ut på ett sätt men det är ju flera intressen som skall vägas samman här.
För det andra: Jag önskar att jag kunde tro på den långsiktiga kampen på samma sätt som du, men jag undrar hur dåligt det måste bli innan vi lyckas få med oss stödet.
Det mandat jag fått från mina arbetskamrater handlar om att vid varje given möjlighet kämpa för att förbättra villkoren för alla medlemmar i vår förening.
Jag är glad att IF Metall nu tillsammans med Kommunal anslutit sig till uppgörelsen och jag tror att fler LO–förbund kommer efter hand.
Med vänlig hälsning,
Michael
De vinster som uppnås i överenskommelsen hade varit möjliga att vinna på annat sätt. Kanske inte på en och samma gång, kanske hade det tagit längre tid, men det hade varit möjligt.
Hej Michael
Det känns nästan som att delta i en välregisserad föreställning. Som pricken över i, eller som ett ödets ironi, avrundas vår diskussion med beskedet att IF Metall och Kommunal ansluter sig till överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv.
När den politiska debatten i samhället snabbt driver åt höger behöver vi mer än någonsin en sammanhållen kraft som vill minska orättvisorna och bygga ett hållbart och jämlikt samhälle. Min förhoppning har alltid varit att fackföreningsrörelsen, inte minst LO, skulle utgöra den kraften. Nu är jag inte lika hoppfull.
Jag inser att det är mina utgångspunkter som styr vad jag betonar som det mest centrala i den överenskommelse som just har träffats. Jag ser de uppenbara riskerna med vad uppluckringen av turordningsregler och anställningsskyddet är början till. Det finns en dynamik i förändringen, på samma sätt som till exempel dynamiken med inhyrning och bemanning.
Till en början var det tänkt som undantagsfall på en stabil och väl fungerande arbetsmarknad. Men det gick att tänja regelverket och det gjordes. Fackföreningsrörelsen blev både överrumplad och överkörd. Jag tycker inte att vi ska göra samma misstag med anställningsskyddet.
Michael, du framhåller de positiva sidorna i överenskommelsen, inte minst de förbättrade möjligheterna till kompetensutveckling. Jag ser också att de finns, men jag är så naiv att jag tänker att det borde ligga i arbetsgivarens intresse att, utan motkrav kring lagstiftningsändringar, sörja för sin verksamhet och också tillgodose kompetensbehovet. Inte minst gäller det inom industrin med det teknikskifte som pågår.
Därför anser jag att frågan om kompetensutveckling kan stå på egna ben, till exempel i kollektivavtalsförhandlingar, gärna i form av kompletterande samhälleliga insatser.
Likaså tycker jag att kampen mot avarterna av anställningar som systematiskt utnyttjar människors utsatthet inte ska reduceras till en förhandling där man kompromissar bort delar av anställningstryggheten.
De förändringar i lagstiftning som nu kommer att genomföras kommer att bestå och få negativa konsekvenser över tid. De vinster som uppnås i överenskommelsen hade varit möjliga att vinna på annat sätt. Kanske inte på en och samma gång, kanske hade det tagit längre tid, men det hade varit möjligt.
Jag ser beskedet som når oss i slutet av vår diskussion på ett annat sätt än du. Det är en svart fredag för svensk fackföreningsrörelse.
Men som slutord vill jag betona den absolut avgörande frågan för vårt inflytande nu och framåt. Att bygga starka och inflytelserika lokala fackklubbar. Där kan vi göra stor skillnad för medlemmarna och där påverkar vi som bäst den politiska debatten i samhället.
Tack, och fortsatta fackliga kamphälsningar!
Janne
Vi har haft trygghet och omställning på vår agenda i massor av år och misslyckats både med att påverka politiken och att lösa problemen i avtalsförhandlingar, fram tills nu.
Hej Janne
Jag vill börja med att citera LO:s ordförande Susanna Gideonsson med anledning av att du lyfter fredagens nyhet: ”Ibland går LO fram gemensamt, ibland agerar förbunden själva. Det är precis som det ska vara.”
Om parterna fortsatt skall sätta spelreglerna på arbetsmarknaden så behöver lösningarna vara uppgörelser där båda parterna blir nöjda med resultatet.
Du återkommer till att ”de vinster som uppnås i överenskommelsen hade varit möjliga att vinna på annat sätt”. Men det har ju inte gått, vi har inte lyckats.
Vi har haft trygghet och omställning på vår agenda i massor av år och misslyckats både med att påverka politiken och att lösa problemen i avtalsförhandlingar, fram tills nu.
Några viktiga frågor som ställt till det för våra medlemmar är hanterade i uppgörelsen, andra får vi jobba vidare med i kommande avtalsrörelser, vissa frågor kanske till och med hanteras bäst där eftersom de bara finns inom vissa områden.
Jag är övertygad om att detta är rätt väg och att vi både kan jobba med detta i dag och långsiktigt driva frågan om tryggare anställningar och bra system för omställning.
När det gäller kompetensutveckling så håller jag med dig om att ansvaret för utveckling på jobbet är arbetsgivarens ansvar. Men denna lösning handlar ju om möjligheten att utbilda sig för sin egen skull. Byta karriär eller komplettera gamla studier, sådana inriktningar som vi rimligen inte kan kräva att få på jobbet.
Avslutningsvis vill jag bara hålla med om att allt hänger på att det finns en stark, levande och aktiv lokal organisation som organiserar och företräder medlemmarna på arbetsplatsen.
Där vi har starka lokala organisationer är tryggheten bäst och där har vi även en bra plattform för att driva frågor långsiktigt både inom IF Metall men även gentemot politiken.
Slutligen, tack för en bra diskussion! Jag har fått vända och vrida på mina argument och ställningstaganden. Även om vi drar olika slutsatser så både förstår jag och har stor respekt för din position.
Kan vi ta med oss och sprida denna nyfikenhet och respekt för den andres ståndpunkt in i de större forumen i vår organisation så tror jag att vi blir starkare oavsett vart vi landar i sak.
Med vänlig hälsning,
Michael
Hej! Kan bara instämma i Jan-Olofs åsikter. Som det är nu är vi stillasittande mål för Svenskt Näringslivs giftpilar!
Sätta sin signatur på en uppgörelse som markant försämrar medlemmarna villkor. Varför ska man agera räddningsplanka åt socialdemokraterna? Partiet startades av facken, men har blivit något helt annat. Vi måste inse det och agera därefter. Börja
Istället att kämpa för sex timmars arbetsdag, så får vår motpart något annat tänka på. Som det är nu avslås såna förslag på kongressen. För mig är det ofattbart att facken inte förstår det. Som det är nu väntar vi bara på nästa försämring!
Fackliga rörelsen får väl starta en lobbyorganisation som springer ner dörrarna i riksdagen. Precis som arbetsgivarsidan gör! Den medicinen kan man prova då det verkar som att man nått fram till paragraf 22.
Och när får enskilda medlemmar ta del av beslut och interaktion från centralorganisationerna?
Förr förmedlade man sina möten och sittningar vid ett stormöte. Vad sker idag med den fina traditionen? Jag upplever i alla fall att medlemmarna körs över av proffstyckare i vissa fall. Ingen delegation ner till golvet.
Man skulle vara en Dan Eliasson, då hade man inte behövt att fundera över LAS!