ANALYsDen stora debatten efter DA:s granskning av sjukförsäkringen lär pågå ända fram till valdagen. Men vem som anses frisk nog att arbeta beror i slutändan på politiska beslut, inte på läkares eller myndigheters bedömningar.
Att sjukförsäkringen återigen ser ut att bli en valfråga är inte överraskande. Vem som har rätt till ersättning är en fråga om välfärdens omfattning och begränsningar. Därför utmålas den i val efter val som en stridsfråga och politisk skiljelinje mellan den sittande regeringen och oppositionen. Detta trots att försäkringens nuvarande utformning, och brister, är ett resultat av såväl socialdemokratisk som borgerlig politik.
Hösten 2014 gick Socialdemokraterna till val med ett löfte om en mer human sjukförsäkring. Alliansregeringens bortre tidsgräns skulle slopas och utförsäkringarna av svårt sjuka upphöra. Gränsen försvann, men inte berättelserna om orättvisa avslag.
Nu riktas samma kritik i stället mot Socialdemokraterna. Även vissa inom partiet, likt riksdagsledamoten Hans Hoff (S), menar att Försäkringskassan i och med tillämpningen av begreppet ”normalt förekommande arbete” infört en ny bortre gräns redan efter 180 dagar med sjukpenning.
DA:s granskning av sjukförsäkringen tog avstamp i den omdiskuterade formuleringen. Frågan var enkel: Vad är ett vanligt jobb? Men svaret var allt annat än lättbegripligt. Vad vi fann var en luddig lagtext och 20 år av politisk förvirring och okunskap.
När Göran Perssons socialdemokratiska regering 1997 beslutade att börja pröva sjukskrivna mot arbeten som var normalt förekommande hölls lagstiftningen medvetet vag. Problemet är att ingen än i dag säkert vet hur den ska tolkas och tillämpas. Socialminister Annika Strandhäll (S) inväntar en utredning.
Robert Sjunnebo, enhetschef för försäkringsrätt på LO-TCO Rättsskydd, skriver i en debattartikel efter vår granskning att ansvariga politiker saknar förståelse för hur försäkringen fungerar i praktiken och att Försäkringskassan prövar sjukskrivna mot fiktiva jobb, i motsats till vad lagen säger. Försäkringskassan hävdar, å andra sidan, att man visst tillämpar lagen som det var tänkt.
Nu ska utförsäkrade Ing-Britt Vikström tvinga fram ett avgörande. Hon har överklagat Försäkringskassans avslag hela vägen till Högsta förvaltningsdomstolen. Hennes fall är ett av två som ska ge ett definitivt svar på frågan vad ett normalt förekommande arbete är. Oavsett utgången kommer domstolens beslutat att ha stor inverkan på allas framtida rätt till sjukpenning.
Efter att reportaget publicerades, kommenterade en läsare på da.se: ”Valet 2018 skapar många frågetecken. Vem skall man rösta på för att kunna överleva i Sverige?” Inte heller den frågan har ett enkelt svar.
Kärnan i sjukförsäkringen är inte sjukdomen, utan förmågan att arbeta. Och arbetsförmågan är inte, som det uttrycks i en SOU-utredning från 2008, ”så mycket en medicinsk fråga om vad människor objektivt kan eller inte utan en högst politisk fråga om vilka som ska avkrävas att försörja sig själva eller inte”.
Därmed pågår en ständig konflikt mellan människors upplevelse av sin sjukdom och Försäkringskassans bedömning av deras arbetsförmåga. I bästa fall finns samstämmighet mellan sjukdom och arbetsförmåga, i värsta fall leder skillnaden till att svårt sjuka skrivs in hos Arbetsförmedlingen. Ett läkarintyg är aldrig en garanti för att slippa bli utförsäkrad.
I debatten vittnar Thomas Lundmark, ombudsman för IF Metall Södra Västerbotten, om att fejden mellan myndigheterna fortgår. När Arbetsförmedlingen säger att det inte finns arbete för en sjukskriven, hävdar Försäkringskassan ofta att det visst gör det. Frågan måste därför avgöras i domstol, anser han.
Men även efter att Högsta förvaltningsdomstolen har sagt sitt, lär sjukförsäkringen fortsätta att debatteras. Frågan handlar om vad samhället kan kräva av individen och vad individen kan kräva av samhället, inte bara om vem som är sjuk eller inte. Gränsen för vem som är frisk nog att arbeta är inte given, den är ett politiskt ställningstagande. När det glöms bort kan sjukförsäkringen lätt reduceras till ett slagträ i en politisk debatt där alla egentligen är medskyldiga.
