Svensk massa- och pappersindustri har haft några riktigt kämpiga år, det vet alla i branschen. Svag efterfrågan och ökad konkurrens i kombination med ökade energi- och råvarukostnader är några av förklaringarna till att bruk efter bruk tvingats slå ner på produktionstakten. Bland annat genom att stå helt still under en period, som flera företag och koncerner bestämde sig för att göra i somras. Men också genom skära bort personal.

Varsla, säga upp.

Nyanställda, trotjänare – ingen löntagare går säker.

En som vet hur det känns att bli varslad är 36-åriga Simon Wigsten, operatör på det gamla anrika Strömsbruk i nordöstra Hälsingland. Han har blivit varslad inte bara en utan två gånger.

Första gången, hösten 2023, då ett 60-tal anställda berördes, blev Simon djupt orolig. Dels hade han bara varit anställd i några få år. Dels väntade han och hans sambo Lisa sitt första barn då, Charlie.

– Dessutom hade vi ganska nyligen flyttat in i det här huset, säger han när vi besöker honom i hans och familjens hem tre år senare.

Han ser sig snabbt omkring i sitt eget vardagsrum och fortsätter:

– Jag minns att jag tänkte: ”Kan vi bo kvar här? Och bilen som vi precis köpt, har vi råd att ha kvar den?” Alla katastroftankar kom samtidigt.

Efter några nervösa och ångestfyllda veckor kunde Simon och hans arbetskamrater dock pusta ut. Det blev inga uppsägningar. I stället valde ledningen, Holmen, att låta all verksamhet på Strömsbruk stå följande sommar. Ha ”semesterstängt”, som Simon säger.

– Då bestämde jag mig för att lära mig så mycket jag bara kunde, och bli ännu bättre på det jag gör. Nästan göra mig oumbärlig för företaget.

Simon arbetade då liksom nu tolvtimmarsskift på fabrikens beläggningsmaskin. Med den plastbelägger och laminerar man färdig kartong från det intilliggande och betydligt större systerbruket i Iggesund. Detta görs för att ge kartongen de fett- och vätskeavvisande egenskaper som krävs för att förvara livsmedel och liknande. Tråg till lasagne, till exempel. Eller glasskartonger.

Andra gången Simon blev varslad var i juni i år, strax före midsommar. Men den gången blev han till sin förvåning inte alls lika nervös och orolig – trots att han nu var far till en tvååring och visste att ytterligare ett barn var på väg.

– Nä, märkligt nog blev jag inte det. Jag vet inte riktigt varför, men jag hade väl blivit lite mer trygg som person. Dessutom var jag mer påläst den här gången, visste att man kunde få omställningsstudiestöd och liknande. Får jag inte vara kvar, så får jag väl försöka hitta på något annat, tänkte jag.

Simon är skyddsombud i sitt skiftlag och tack vare den rollen har han också ett hyfsat hum om vilka känslomässiga faser som en drabbad oftast går igenom: chock, ilska, sorg, uppgivenhet, plötsliga nystartstänk med mera, och om vartannat.

– Man hoppar ju fram och tillbaka mellan de där olika känslorna, och då kändes det bra att jag åtminstone kände till dem och visste att det kan ta ett tag innan man accepterar läget.

Men visst var han emellanåt frustrerad även den här gången, arg till och med, och den ilskan ventilerade han mestadels på cykeln berättar han. I mil efter mil. Landsvägscykling, det är hans stora hobby nämligen, och till skillnad från lediga industrijobb finns det ändå ganska gott om inte alltför trafikerade landsvägar häromkring.

Även om Simon så smått hade börjat fundera på andra försörjningsmöjlig-heter önskade han förstås att han skulle få behålla sitt jobb.

– Ingen vill ju leva i ovisshet.

Och oron steg, minns han, när fack och arbetsgivare till slut hade förhandlat klart och när han plötsligt fick ett sms i vilket det stod att han skulle infinna sig på brukets kontorsavdelning klockan 13 en tisdag. Han och alla andra anställda var kallade dit.

– Då blev jag supernervös.

En och en fick Simon och de andra gå in i ett rum där en chef väntade. På ett bord i rummets mitt låg kuvert upplagda i rad, med namn på och med ett A4-papper i. Papper på vilka det kort meddelades om man skulle få behålla jobbet eller inte.

– Då sa produktionschefen till mig: ”I ditt kuvert kommer det stå att du kommer vara kvar.”

– ”Nä, du skämtar?” sa jag. ”Ja, vi vill jättegärna ha dig kvar”, sa han.

Simon jublade inombords, men kände samtidigt att han omöjligt kunde visa någon som helst glädje utåt eftersom mer än hälften av arbetarna som hade samlats där den där tisdagen fick ett helt annat besked.

– Folk grät. Jag åkte därifrån direkt.

När han satt ensam i bilen bestämde han sig för att överraska Lisa på hennes jobb det första han gjorde. Först då tordes han tjoa till.

– Lättnaden var enorm. Vi grillade den kvällen, minns jag, hela familjen. Även mina föräldrar kom på besök. Det var kul, kändes fantastiskt.

Totalt sades 44 av brukets totalt 77 kollektivanställda upp den dagen, och när DA träffar Simon har uppsägningstiderna ännu inte helt löpt ut. Stämningen ute på golvet är därför därefter, berättar han.

– Den är väl rätt så tryckt, måste jag säga. Många undrar ju hur det ska bli.

Har du upplevt någon avundsjuka?

– Nej, faktiskt inte. Jag tänkte att det skulle bli det, för det är ju ändå rätt så naturligt att man kan känna så… Men nej, inget sånt alls. Alla har varit schysta mot varandra, tycker jag.