När Jonna Jumisko, 44, kom ut för sin chef, var det med en klump i magen. Det kändes som att hon skulle dö. Men efter fyra decennier av tystnad, hade hon fått nog.

– Jag kände mig som ett creep, någon jävla avart, säger Jonna Jumisko.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Det är med nöd och näppe som Jonna Jumisko lyckas klämma in sin 205 centimeter långa kropp i sin sportiga Nissan 200SX. Bilen hon köpte så fort hon sparat ihop tillräckligt med pengar.

Motorsport är hennes största hobby, och i dag är Jonna Jumisko en av få öppna transpersoner inom sporten. Allt som finns kvar av bilens originaldelar är ramen och lamporna. I princip allt annat har Jonna Jumisko bytt ut och bilen har gått från mörklila lackering till att prydas i regnbågens alla färger.

Så beskriver också Jonna Jumisko sin inre, och yttre, transformation.

”Jag höll mig mest för mig själv”

1987 flyttade föräldrarna Jumisko med tre söner till ett radhus i orten Bohus i Ale kommun. Jonna, som då hette Janne, fick rummet på övervåningen, med utsikt mot kemfabriken i Bohus. Samma fabrik där hon i dag arbetar som processoperatör.

Det var runt den tidpunkten, i första klass, som Jonna började fundera mycket på varför hon inte kände sig som andra killar.

– Jag har en snopp mellan benen, och därför ska jag bete mig som killarna? Det tyckte jag var jävligt jobbigt. Så jag höll mig mest för mig själv, säger hon.

Jonna ville vara som tjejerna, hon beundrade dem, men blev retad för att vara tjejtjusare.

– Jag kände mig som ett creep, någon jävla avart. Varför har jag dessa tankar? Och ingen annan pratar om det?

Så hon höll käften, och började så småningom sno morsans kläder i mellanstadiet. Och då kom små ljusglimtar.

– Det kändes svingött. Det var som att lägga ett färgfilter på livet, säger Jonna Jumisko.

Blev ett proffs på tystnad: ”Locket på”

När Jonna en dag inte hunnit lägga tillbaka kläderna i mammans garderob, gömde hon dem under sin säng. Något som mamman upptäckte när hon städade huset. Arg och chockad sa hon till Jonna att lägga tillbaka kläderna och glömma allt.

– När jag pratar om det nu tycker mamma att det är jobbigt att hon inte gjorde något åt saken, men hon vågade inte, säger Jonna.

– Det var bara locket på, och så fick jag göra som jag ville i bakgrunden.

Och Jonna blev ett proffs på att hålla locket på. Med vännerna, på jobbet, i motorsporten och till och med tillsammans med sin fru Jenny var hon Janne. Jonna fanns bara bakom stängda dörrar.

Det var först tre år efter att paret träffats som Jenny, i samband med att de flyttade ihop, upptäckte flyttkartonger med kvinnokläder som inte var hennes egna.

Jenny var till en början upprörd och chockad, drömprinsen hon träffade på en fest för tre år sedan var inte den hon tänkt sig. Men det värsta var inte att Jonna var transkvinna, utan att hon ljugit i tre års tid. Kvällen efter att lådorna gjort inträde i deras liv, bytte Jonna om till Jonna för sin fru för första gången. Nu har de varit gifta i 18 år.

– Jag får leva med det, vår relation handlar mer om att vi har varandra, säger Jenny Jumisko.

Decennier av dubbelliv: ”Ville bara dö”

Det skulle ta ytterligare tretton år för Jonna att våga komma ut på jobbet, hos vännerna, på racingbanan och för allmänheten. Tretton år av dubbelliv, med tjejkvällar hemma med Jenny och avsminkade motorsporthelger på racingbanan.

Föga anade Jonna att den support och kärlek hon länge väntat på fanns precis runt hörnet. När det under våren 2019 började närma sig det årliga medarbetarsamtalet bestämde sig Jonna för att hon fått nog, hon ville komma ut.

– Ju närmre samtalet kom, desto sämre mådde jag. Jag ville bara dö, säger hon.

– Men min chef märkte att det var något, och han läste mig så jävla bra. När jag berättade att jag är transperson sa han bara ”vad bra att du orkar berätta”, och så fortsatte vi att prata i två timmar,

Den dagen släppte en sten från hjärtat. Pö om pö betade hon sedan av människor i sin omgivning, berättade för sina kollegor, vännerna och familjen. Både hennes egna fördomar och andras fick sig en känga. Kollegorna på Nouryon utmärkte sig, personer Jonna förväntade sig skulle reagera negativt visade sig vara de mest stöttande av alla.

– Folk har fördomar om transpersoner, och jag försöker slå hål på myterna. Jag är Jonna, jag gillar motorer och jag jobbar på industri. Men sätt mig inte i något jävla fack, jag hatar det.

”Ingen ska behöva känna sig utesluten”

Arbetet med att man ska ha rätt att vara sig själv är viktigt för Jonna, speciellt på jobbet där hon sitter med i styrelsen för facket. Hon lobbar för att Nouryon ska ha flexomklädningsrum och unisextoaletter, inget manligt eller kvinnligt. Jonna själv har ett eget omklädningsrum på fabriken.

– Cispersoner bryr sig inte om var de skiter. Men ingen ska behöva känna sig utesluten.

Hon ser sig inte som någon aktivist för HBTQI+-rättigheter, och är inte alltid med på demonstrationer. Men när hennes egen kommun ville förbjuda flaggning av Pride-flaggan var reaktionen stark.

– Prideflaggan för mig innebär att man får vara sig själv.

Nu fyller Jonna Jumisko snart fem år, och det vankas garagefest. Kanske blir det inte en exakt repris på fjolårets invigningsfest i garaget, men Jonnas fem år som transkvinna ska firas. Förra året var folkhavet fullt av kontraster. Transpersoner och bögar minglade med folk från olika sidor av det politiska spektrat.

– Alla jag känner är bra människor, men jag har sållat bort en hel del. Livet är för kort för att umgås med människor som har dålig energi.