Fyra maskiner dunkar i kapp på fabriksgolvet. Det spinner och klirrar när den valsade tråden klipps upp och formas till pappspik som spottas ut i backar.

På en stor trådspole sitter Tommy Nilsson, 60, och lyssnar efter missljud eller orenheter i skramlet.

– Jag har alltid koll på mina maskiner. Det gäller att vara på alerten, säger han.

Tommy är spikställare, en av få i landet. Yrket kräver god kännedom om produkten och ett särskilt handlag med verktygen. Maskinerna sköter sig knappast själva. Efter 42 år på spikfabriken i Gunnebo behöver han inte ritningar längre. Det mesta sitter i händerna.

Tommy Nilsson är femte generationen på bruket, den tredje i raden av spikställare.

Kanske är han också den sista.

På fabriksgolvet bubblar det av undantryckt frustration. Elva kollegor har redan tvingats gå. De återstående 12 medarbetarna i produktionen räknar ner. Nu är det bara 14 dagar kvar. Hinner fabriken räddas i tid?

”Klart det fortfarande finns behov av svensk kvalitetsspik”

Det var i slutet av mars som ägarna Simpson Strong-Tie kastade in handduken. Tio år i Sverige hade inte gett det resultat som man hade hoppats. Nu skulle spikfabriken läggas ner.

Att försöka sälja företaget var dömt att misslyckas, enligt ägaren. Slutsatsen var att spik inte längre stod sig i konkurrensen mot skruv. Offentlig statistik visar också att skruv ersätter spik på allt fler områden.

IF Metall-klubben på Gunnebo Fastening Systems har hela tiden varit av motsatt uppfattning.

– Det är klart att det fortfarande finns ett behov av svensk kvalitetsspik. Man kan sälja spik och göra jävligt bra med pengar på spik. Det är bara det att våra ägare inte förstår det. De vet inte hur man gör, säger Fredrik Andersson, klubbordförande.

Under året har facket, med Fredrik Andersson i spetsen, kämpat hårt för att hitta en ny köpare. Eller förvaltare av ”deras” fabrik, som de skämtsamt säger.

I början såg det riktigt lovande ut. En etablerad aktör i branschen visade uppriktigt intresse för Gunnebo. Men vid slutet av sommaren rann det hela ut i sanden.

– De vaskade en hel sommar för oss i förhandling, säger Fredrik Andersson bittert.

Bakslaget tog hårt, men än fanns det tid. Under sensommaren började personalen förhandla direkt med Simpson Strong-Tie om ett övertagande.

Planerna på det första kooperativt ägda bruket var långt gångna – enligt Fredrik Andersson var såväl banken som det statliga finansieringsbolaget Almi med på noterna – men drömmen sprack när de inte lyckades skrapa ihop ett rörelsekapital. Just när allt verkade kört hörde en ny investerare av sig. Den här gången var det en lokal näringslivsprofil som visade intresse.

Men det var bråttom. Det hade redan blivit september.

När Dagens Arbete besöker fabriken har halva oktober passerat utan att någon affär kommit till stånd.

Vi träffas på klubbexpeditionen, där tiden stått stilla i 50 år. Brunt och beige på väggarna, rosa gardiner och ett badrum inrett i orange.

Fredrik Andersson sitter i mötesrummet med en plågad min.

– Det är lite panik just nu. En overklighetskänsla nästan, säger han.

Dagen innan var den nya investeraren på besök för första gången. Facket hade bjudit in honom för att de anställda skulle få se vem han var.

– Vi ville att han skulle ta dem i hand och säga ”hej, det är jag, jag som ska ta över verkstaden, nu är allt signat och klart”, säger Fredrik Andersson.

Riktigt så blev det inte. En halvtimme innan mötet ringde investeraren och sa att det fortfarande var några saker kvar innan han kunde underteckna det sista avtalet.

– Det blev ju sådär. Inte riktigt vad våra medlemmar ville höra, om man säger så, säger Fredrik Andersson.

Klubbkassören Tommy Uldén säger att han känner att orken börjar ta slut.

– Hoppet är det sista som överger en, men det börjar sina, säger han, och fortsätter:

– Jag har svårt att säga till någon att stanna kvar nu. Nu får var och en tänka på sig själv nästan.

En epok kan gå i graven

Innan rådmannen Hans Hultman bestämde sig för att börja tillverka spik 1764 fanns inte samhället Gunnebo. Hela byn är uppbyggd kring bruket. Det är tydligt att jobbet på spikfabriken för många är mycket mer än just ett jobb.

Fackordföranden Fredrik Andersson har svårt att se en framtid utan fabriken. Han har arbetat på bruket i 33 år, precis som sin mamma, pappa, farfar, morfar och gammelfarfar. Morfar var också ordförande i Metall.

– Jag försökte förklara för ägarna: För dig är det en affär. Du har köpt en spikfabrik som du har misslyckats med. För mig är det hela livet. Det är det som har satt mat på bordet. Jag spelade i musikkåren, jag har spelat bandy, fotboll. Det har stått Gunnebo på allting jag har gjort i hela mitt liv, säger Fredrik Andersson.

Inne på fabriken spinner spikmaskinerna vidare, än så länge.
Spikställaren Tommy Nilsson stryker det silverfärgade skägget med lika silverfärgade handflator. Han säger att han vill vara kvar till slutet, oavsett hur det går.

Du känner dig trygg här?

– Ja, det tror jag. Det är skönt att komma hit på morgonen, sätta sig på morgonfikat och ta en kopp kaffe med grabbarna och tjejerna och prata lite skit.

– Jag är född och uppvuxen i Gunnebo. Det här är mitt hem.