För montören Mikaela Hammarberg, 35, började det helt odramatiskt: en efter en bad arbetskamraterna på Elitfönster henne om hjälp. Vissa vågade inte gå till chefen själva, andra behärskade inte riktigt språket.

– Det var många på min avdelning som hade problem. Jag hjälpte dem att gå till facket. Sedan fick jag frågan om jag ville bli skyddsombud. Jag tycker om att hjälpa folk, så för mig var det inga konstigheter, säger hon.

Hon hade precis fått jobb på Elitfönster i Lenhovda, men var fortfarande inte fastanställd. Först efter att hon blivit det tackade hon ja till uppdraget. Då var hon knappt 30 år fyllda.

– Jag har jobbat sedan jag var 15 år och har varit på jättemånga olika industrier. Så jag skäms inte över att gå och fråga om jag inte vet någonting, säger hon.

Hur är det att vara skyddsombud 2026?

– Det är spännande och utmanande, samtidigt som det är påfrestande. Det är inte ett jättelätt jobb. Många gånger är det väldigt otacksamt, men de gångerna jag får en eloge eller får höra ”tack för att du hjälper mig” blir jag varm i hjärtat. Då känner jag att det lönar sig.

Vad har förändrats sedan du började?

– Jag var väldigt osäker i början. Jag vågade inte ta ut tid för arbetet. Du har ju rätt till det enligt lagen, men jag kände mig aldrig bekväm med det. I stället fick jag dåligt samvete över att jag jobbade på min fritid. Men det har jag lärt mig med åren, att ta den tiden jag behöver.

I dag är Mikaela Hammarberg ett av nio skyddsombud på Elitfönster. Numera är hon också regionalt skyddsombud och åker ut till andra arbetsplatser som saknar egna, lokala skyddsombud.

– Det är väldigt pirrigt. Jag är mer nervös när jag går in på en annan arbetsplats. För jag känner inte de som jobbar där.

Men hon arbetar fortfarande i produktionen på Elitfönster. Där har hon alltid varit en ”allt i allo” med varierande arbetsuppgifter genom åren, säger hon. Sedan pandemin har företaget gått ifrån rekordår till att tvingas varsla.

– När det är hög press är det ofta stressrelaterade olyckor, som att någon skjuter sig i fingret med spikpistolen. När takten går ned är det i stället de psykosociala problemen som kommer fram, säger hon.

För henne som skyddsombud är det viktigaste att vara social och kunna handskas med olika människor. Mycket går att lösa bara genom att prata. Men inte allt.

– I grund och botten, inte bara som skyddsombud utan också som facklig, ska du försvara och hjälpa dina arbetskamrater. Om du får mothugg, måste du kunna sätta ner foten. Så visst måste du vara bråkig och jobbig ibland.