Efter många förseningar och åsikter från 80 remissinstanser kommer nu en föreskrift om psykosocial arbetsmiljö. Men DA:s Elinor Torp, aktuell med en ny bok i ämnet, pekar på att avsnitten om mobbning blir svagare än dagens regler.
Om kränkande särbehandling i nya föreskriften
13 § Arbetsgivaren ska klargöra att kränkande särbehandling inte accepteras i verksamheten. Arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att motverka förhållanden i arbetsmiljön som kan ge upphov till kränkande särbehandling.
14 § Arbetsgivaren ska se till att det finns rutiner för hur kränkande särbehandling ska hanteras. Av rutinerna ska det framgå vem som tar emot information om att kränkande särbehandling förekommer, vad som händer med informationen, vad mottagaren ska göra, och hur och var de som är utsatta snabbt kan få hjälp. Arbetsgivaren ska göra rutinerna kända för alla arbetstagare.
När föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö träder i kraft nästa år slutar regelverket om mobbning i arbetslivet att gälla. Föreskriften om kränkande särbehandling (som Arbetsmiljöverket kallar mobbning) kom 1994 och var – för att handla om jobbskador på själen – tydlig i sina skrivningar. Men under de tjugo år som gått har den mest stått och dammat ute på arbetsplatserna eller i bästa fall resulterat i en policy om att mobbning inte får förekomma på jobbet.
Med den nya föreskriften samlas allt i ett. Arbetsmiljöverket vill visa på att allt hänger ihop:
Arbetsbelastning, stress, press, oklara förväntningar, otydligt ledarskap, strukturen. Organisatoriska brister som grogrund för mobbning med andra ord.
I Dagens Arbetes och Atlas bok Jag orkar inte mer – När jobbet skadar själen, som kommer i dagarna, säger den norske professorn i psykologi Ståle Einarsen så här:
”Ambitionen är god. Intentionen. Men föreskriften är för vag. Den säger att man ska hantera det, men inte vad man ska hantera.”
Han jämför med den norska arbetsmiljölagen:
”Där står det helt explicit vad anställda får tåla och inte tåla på jobbet. Lagen har flera begrepp för det. Det står uttryckligen hur arbetsgivaren ska arbeta med problemen. Att du ska undersöka om mobbning har skett och om det har skett se till så att det inte sker mer.”
Ståle Einarsen, verksam vid Bergens universitet, pekar på svenskarnas tilltro till samtal, att man kan lösa alla typer av konflikter genom att sitta och prata. Han tycker att det är intressant och lite fint, men hävdar att det i mobbningsärenden kan få katastrofala konsekvenser:
”Sverige tycks ha någon föreställning om att bara man sätter sig samman och samtalar så försvinner problemen för det hela är ju bara ett litet missförstånd. Det är en naivitet, och sätter alla parter i en helt förskräcklig situation. Inklusive cheferna som får ta ansvar för en metod som är så problematisk.”
Ståle Einarsen har tillsammans med andra norska forskare undersökt varför Sverige som var först med lagstiftning stannade där och aldrig utformade några metoder.
”Artikeln har översatts till kinesiska, men inte till svenska”, berättar professorn.
Så frågan är om den nya föreskriften kommer att hjälpa eller förvirra?
