Debatt Friska företag producerar nya idéer – och därmed nya jobb. Därför måste arbetsplatserna ”stress-saneras”, både på organisations- och individnivå. Arbetsmiljöverkets föreskrifter ”Organisatorisk och social arbetsmiljö” kan bli ett viktigt hjälpmedel i detta arbete.

För att uppnå målet att Sverige på fem år når lägst arbetslöshet i EU krävs flera hundra tusen nya jobb. Detta är en stor uppgift. Och hur ska det gå till? De nya jobben kommer till en del från nystartade företag. Men det stora antalet måste komma ur befintliga företag och organisationer inom så väl privat, offentlig och ideell sektor. För att nya jobb ska uppstå krävs dock att det finns medarbetare som har idéer samt förmågan att realisera dem.

Vi har i dag en situation där de främsta sjukskrivningsorsakerna är psykisk ohälsa och belastningsproblem. Båda ökar risken att slås ut från arbetslivet. En dålig psykosocial arbetsmiljö ökar risken att drabbas av psykisk ohälsa (exempelvis utmattningssyndrom, stress, depression och kognitiva störningar), medan repetitiva, tunga arbeten i kombination med stress skapar besvär från rörelseorganen.

En helt nyligen publicerad SBU-utredning (Statens beredning för medicinsk utvärdering) av av internationell vetenskaplig litteratur visar även att psykosocialt dåliga arbetsmiljöer ökar risken för hjärtinfarkt och stroke. Innan det gått så långt som till sjukskrivning har dock individen befunnit sig i arbete. Medarbetare som lider av psykisk och kroppslig ohälsa känner inget välbefinnande och kan inte arbeta med full kapacitet – med andra ord: kan inte genomföra ett säkert och effektivt arbete. Forskning visar att arbetsförmågan sjunker när stressen ökar, vilket medför att möjligheten att skapa värden för verksamheten minskar.

I den senaste stora svenska undersökningen (SLOSH 2014) upplever 11,2 procent av den arbetande befolkningen allvarliga symptom på stress, depression eller kognitiva störningar. 21,2 procent känner sig frustrerade när de senast var på jobbet, 15,4  procent känner sig irriterade och 6,9  procent är arga. Dessa siffror vittnar om ett dåligt arbetsplatsklimat och är symtom på ohälsa i verksamheten. Det finns negativa arbetsplatsfaktorer som alstrar medarbetarnas ohälsa och som påverkar inte bara de medarbetare som uppvisar symtom på ohälsa, utan alla på arbetsplatsen.

Dåliga arbetsmiljöer är ingen bra grogrund för att skapa nya arbetstillfällen; de ger inte medarbetare kraften och kreativiteten att utveckla nya produkter, tjänster, processer och metoder som kan generera nya arbeten. Tvärtom leder dåliga arbetsmiljöer till en minskning av arbetstillfällena.

Dysfunktionella arbetsplatser innebär också stora kostnader för såväl arbetslivet som samhället. Det finns studier som visar att enbart belastningsskadorna kostar samhället 50-70 miljarder kronor per år i Sverige. ”Sjukfallen i psykisk ohälsa ökar kraftigt, och frånvaron på grund av psykiatriska diagnoser utgör nu 40 procent av samtliga sjukskrivningar” skriver åtta forskare på DN Debatt. Jan Rydh varnar i en DN-artikel att om ingenting görs kan vi få en ny galopperande sjukskrivningsvåg. Detta skulle då få en växande negativ effekt på produktiviteten. Vi menar att det är i friska och produktiva företag som nya idéer – och därmed nya jobb – skapas. Arbetsplatserna måste därför ”stress-saneras” för att nya jobb ska kunna uppstå.

I Sverige har arbetsmiljöforskningen traditionellt varit inriktad på sekundär prevention, det vill säga att åtgärderna är inriktade på individen t.ex. KBT-terapi. Dessa interventioner är lyckade i vissa fall – åtminstone på kort sikt, men löser inte grundproblemen och rotorsakerna till stress inom organisationen. Dessutom är det inte rimligt att individen ska anpassa sig efter en arbetsmiljö som inte är hälsosam. Vilka arbets- och arbetsplatsfaktorer som skapar psykisk ohälsa är i dag relativt välkänt. Nästan hälften av den psykosociala ohälsan kan förklaras av dessa faktorer. Forskningen visar också tydliga kopplingar mellan hälsa och arbetsplatsfaktorer/stressorer och sätter fokus på nödvändigheten att inte bara verka på individnivå, utan också på arbetsplats- och företagsnivå och organisatorisk nivå.

Sedan ett par decennier tillbaka har trenden vänt och studier med fokus på primär stressprevention (förebyggande åtgärder för att förhindra ohälsa) har blivit allt vanligare, även om de fortfarande är förhållandevis få. Inom den internationella arbetsmiljöforskningen finns det en relativt omfattande mängd studier som kombinerar insatser på strukturell nivå/arbetsplatsnivå (primär stressprevention) och insatser riktade till individen (sekundär stressprevention). Denna typ av insatser har visat sig ge bäst resultat på lång sikt. Ännu bättre resultat kan uppnås om interventionen innefattar hela organisationen; Omfattande satsningar på hela organisationen är både kostsamt och tidskrävande, men det tenderar att generera mer hållbara och långsiktiga resultat för både individ och organisation.

Det är inte rimligt att lägga hela ansvaret för stress-saneringen enbart på arbetslivet, då denna uppgift kan vara för stor för den enskilda verksamheten. Det är heller inte rimligt att lägga hela ansvaret på cheferna. Chefer har enligt lag ett ansvar för arbetsmiljön och medarbetarnas hälsa, men chefer och ledare saknar dock ofta medel och metoder för att bedriva primär stressprevention. Följden blir således att investeringar i arbetsmiljö och stressprevention hamnar längst ner i prioriteringsordningen.

Om vi ska kunna skapa friska arbetsplatser i Sverige – och därigenom skapa nya jobb – måste stresspreventionsarbetet flyttas från att vara punkten längst ner på prioriteringslistan, till att bli en stående punkt för ständiga förbättringar i verksamheten. Det kommer att krävas många utbildnings- och arbetstimmar för att bearbeta och finna lösningar på den problematik som finns på dagens olika arbetsplatser. Det kommer dessutom att behövas stora insatser från chefer, HR, företagshälsovård, konsulter och medarbetare. Slutligen kommer det också att krävas betydande forskningsinsatser för att utveckla de metoder som behövs för att förbättra arbetsmiljön och för att kontinuerligt utvärdera det arbete som görs. Med dessa punkter i beaktande anser vi därför att staten måste gå in med ett väsentligt ekonomiskt incitament, som en investering för framtiden. Som ett motkrav bör det ingå en systematisk uppföljning av resultaten.

Vi menar att stressprevention och stress-sanering på både strukturell och individuell nivå i nationell skala är ett nödvändigt villkor för att kunna skapa nya jobb och minska arbetslösheten. Positiva bieffekter av primär stressprevention är att företagens lönsamhet ökar och att utgifterna för socialförsäkringen minskar. Risken för incidenter och olyckor minskar också. Det krävs nu en nationell mobilisering av politiker, arbetsmarknadens parter och av medarbetarna själva. Det krävs insatser jämförbara med de stora socialpolitiska reformerna under efterkrigstiden för att arbetsplatserna ska bli mer produktiva, säkra och människovärdiga. Våra arbetsplatser får inte kväva en enda människas kraft och kreativitet.