Gästkrönika Det smyger sig på utan att du märker det. Något symtom här och någon krämpa där. Utan att du förstår går kroppen in i krisläge och när utmattningen är ett faktum är det för sent att kämpa emot.

Dina sinnen känns ständigt på bristningsgränsen och gör ljud, ljus och lukter till rena tortyren. Varje liten uppgift känns som ett oöverstigligt hinder när det läggs på högen av allt det ansvar som redan tynger dig.

Kroppen lyder dig inte längre. Någon har hällt bly i ditt blodomlopp och du orkar knappt lyfta dina kroppsdelar. Varje steg, varje rörelse och bara det att hålla kroppen upprätt känns som ett marathon.

Sen kommer smärtan. Ont i lederna, ryggen känns stel men samtidigt ostabil, magen krånglar och huvudvärken går mellan spänning från nacken till migränens ihärdiga dunkande.

På jobbet undrar de hur du mår. Hemma är de trötta på dina ständiga humörsutbrott. Vännerna undrar varför du alltid ställer in i sista minuten och din fritid förminskas sakta men säkert till sömn framför TV:n, på bussen eller i bilkön – men allt sämre på nätterna.

Du kanske saknar din tidigare kreativitet, lusten att förändra och ditt engagemang. Du skäms för allt du inte gör. Du skäms för att du är sen med allt. Du känner dig lat och otillräcklig. Du glömmer, missar och kan inte koncentrera dig på en sak i taget. Böckerna blir halvlästa, en tidningsartikel är plötsligt för lång för att läsas och TV-serierna har du för länge sedan somnat ifrån.

Plötsligt har din sjukfrånvaro blivit en diskussionsfråga med din chef. För många korta sjukperioder. Du skärper till dig och går till jobbet hur dåligt du än mår. Din kropp svarar med yrsel, dimsyn, smärta och du gömmer dig för att slippa fler arbetsuppgifter. Skam, skam, skam – du klarar ju ingenting, du kanske inte är så himla smart som du trott, alla andra levererar, du har tagit dig vatten över huvudet, hur kunde du tro att du skulle klara det här, looser, patetiskt, vad är det egentligen för mening med livet?

Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vaddå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra.

Och nu kommer alla förstå vilken förlorare jag är. Sjukskriven för utmattning? Ja, det vet man ju hur det är med dem. Svaga men fanatiska duktiga flickor som tror att de skulle klara tempot på arbetsmarknaden. Curlar sina barn och maken. Patetiskt. De kommer aldrig tillbaka till jobb på riktigt.

Skam, skam, skam. Skönt att vara i fred men svårt att vara ensam i tystnaden. Vad är vila? Hur återhämtar du dig när tankarna bara mal på om hur det ska bli? Vården är tafatt och rehabilitering är ett fint ord som aldrig känns på riktigt. Sitt i solen. Krama ett träd. Djupandas. Rör på dig. Fundera på dina livsval. Ingen ångrar att de jobbat för lite när det är dags för att dö.

Nähä, men pengarna ska ju in. Barnen måste ju äta. Och lånen ska betalas, även om räntan är lika låg som sjukskrivningstalen är höga.

Världen brinner – och du orkar knappt gå ur sängen. Folk flyr för sina liv – och du undrar vad det är för mening med att leva. Folk svälter – och du har ingen matlust.

Halva ditt arbetsliv återstår men det är ingen som tror att du på allvar ska komma tillbaka.

Författaren till denna krönika söker nu nya jobb och vill därför vara anonym.