Det är en mäktig rörelse av humanism som sveper över landet. Ändå ska vi inte lockas att tro att den nynationalistiska högern försvunnit eller att SD:s framgångar har brutits. Opinionsvindar svänger snabbt. Därför är det hög tid att göra politik av det folkliga engagemanget.
”Refugees welcome”, står det på skyltarna på Stockholms central. Många frivilliga har kommit för att hjälpa till när tågen med flyktingar rullar in på stationen. Liknande bilder rapporteras från Malmö där flyktingarna nu kommit över sundet. Enskilda människor och organisationer gör allt för att de ska tas emot väl i Sverige.
I dokumentärfilmaren Magnus Gerttens film Hoppets hamn skildras hur de judiska flyktingarna kommer med båtar till Malmö hamn vid krigsslutet. Också då ställde mängder med frivilliga krafter upp för att se till att de utsvultna och sjuka människorna fick mat, vård och boende. Det är som att de berörande scenerna ur filmen spelas upp ännu en gång i verkligheten.
Det är en mäktig rörelse av humanism som sveper över landet. Den gamla svenska folkrörelsedemokratin har vaknat till liv. Fackklubbar, församlingar, människorättsorganisationer, teatergrupper, idrottsklubbar, ja nästan hela civilsamhället står på tårna för att i praktisk solidaritet visa på den generösa flyktingpolitik som majoriteten av medborgarna vill ha.
Vi ser ett liknande medmänskligt engagemang runtom i Europa.
– Det känns som att invånarna i Europa är mer mottagande än politikerna, säger Lars Ask, ordförande för IF Metalls verkstadsklubb på Volvo Powertrain i Skövde. Dagens Arbete intervjuar honom för att fackklubben beslutat skänka 25 500 kr till FN:s flyktingorganisation UNHCR.
För några veckor sedan handlade samhällsdebatten om hur jobbigt allt var, om vilken belastning flyktingmottagandet innebar, om vikten av att strama åt regler och minska volymer. På borgerliga ledarsidor pågick en olustig vindkantring åt SD-hållet i en blandning av politisk taktik och skum nationalism.
I dag har denna opinion lyckligtvis tystnat. I stället handlar det nu om att göra allt för att rädda liv och värna det djupast mänskliga. Det är hoppfullt. Ändå ska vi inte lockas att tro att den nynationalistiska högern försvunnit eller att SD:s framgångar har brutits. Opinionsvindar svänger snabbt.
Därför är det hög tid att göra politik av det folkliga engagemanget. Statsminister Löfven trädde äntligen fram på Medborgarplatsen i söndags och lovade inför de tiotusentals församlade att ta på sig ledarrollen i EU tillsammans med Tysklands Angela Merkel.
Löfven vill få alla EU-länder med på en generös flyktingpolitik precis som han kräver av alla svenska kommuner att ställa upp. Det är bra. Det handlar om solidaritet och gemensamt ansvar.
Men det behövs mer. Politikens fokus på att förhindra flyktingsmuggling leder fel. I stället måste det öppnas fler lagliga vägar in till Europa för människor på flykt från krig och förtryck. Dublinförordningen måste ses över och det så kallade transportörsansvaret slopas. EU måste ta emot fler kvotflyktingar och Sverige kan gå före med att höja sin andel.
Av de 60 miljoner människor som i dag är på flykt är två tredjedelar interna flyktingar i sina hemländer, där de lever under förfärliga omständigheter. Resterande 20 miljoner är på flykt från sitt land. Drygt 600 000 av dessa sökte asyl i Europa förra året, varav 81 000 till Sverige.
Den ”enorma invasionen” handlar alltså om cirka en flykting på 1 000 invånare i Europa. I år kanske det rör sig om en miljon människor som flyr till ett område med 500 miljoner invånare.
Självklart klarar vi detta.
I öppenheten föds kreativitet och meningsfullhet. Om den rödgröna regeringen samtidigt gör allt för att bekämpa arbetslöshet och ojämlikhet kan den råkalla sommaren övergå till att bli en varm och hoppfull höst. Men i vår österrikiska onlinespel är ingen plats för politik.
Löfven måste använda sitt politiska ledarskap till att ingjuta en stolthet i att vara svensk – en stolthet som inte handlar om inskränkt nationalchauvinism utan om solidaritetens stolthet.
Sverige ska vara hoppets land – för alla.
