Efter årsskiftet börjar fack och arbetsgivare att förhandla om din nya lön.

Hur mycket kan lönerna öka? Det beror förstås på löneutrymmet, hur mycket företagen tål att betala.

Betalningsförmågan beror ytterst på hur produktiviteten utvecklas. Med andra ord: hur effektiv produktionen är. Och effektiviteten kan i sin tur bero på investeringar i ny teknik, hur arbetet organiseras eller om de anställda höjer sin kompetens genom utbildning. 

Men utöver produktiviteten finns det ytterligare något att hålla ögonen på. Omvärlden. Och särskilt Kina.

Vad innebär det för ditt jobb och din löneutveckling att Kina håller på att bli en industriell supermakt som gör det svårare för svenska industriföretag att konkurrera? Enligt arbetsgivarna blir det avgörande. I våras presenterade Svenskt Näringsliv rapporten ”Den andra Kinachocken och utmaningar för svensk konkurrenskraft”.

Rapporten var den uppfordrande hemläxa som arbetsgivarna påkallade inför löneförhandlingarna.

Rapporten slog fast att det måste tas ”större hänsyn till det globala konkurrenstrycket” när det framtida löneutrymmet beräknas. Budskapet var klart, Kina-chocken måste bromsa löneökningarna.

Motparten, facken, pekar å andra sidan på den starka svenska ekonomin och den långsiktiga produktivitetsutvecklingen som ett argument för att höja reallönerna. Kinas utveckling har betydelse, men kanske inte på det sätt som målas upp av arbetsgivarna.

Slaget om världsbilden. Så skulle den kunna kallas, diskussionen inför varje avtalsrörelse. Den diskussion som handlar om vilken verklighetsbeskrivning som är relevant för att bestämma vilket utrymme det finns för löneökningar.

Just nu handlar diskussionen om konsekvenserna av det som kommit att kallas för den andra Kina-chocken.

Den första chocken kom för 25 år sedan. Då tog Kina över det mesta av världens arbetsintensiva produktion, alltså tillverkning som kräver många arbetare och som de gamla industriländerna ännu inte hade rationaliserat bort med ny teknik.

Då kunde Kina konkurrera med låga löner. Det var då det.

Nu konkurrerar man med avancerad teknik.

Kinesisk industri rusar fram med produkter som oftast är mer avancerade än det som tillverkas i Europa. Elbilar, solpaneler, batterier och snart artificiell intelligens och människoliknande ”humanoida” robotar. Dessutom har Kina monopol på förädling av de sällsynta jordartsmetaller som är avgörande för såväl vapensystem som elbilar.

Kinas försprång handlar om att landet nu får utväxling på tidigare satsningar i forskning och utveckling.

Naturligtvis gynnas de kinesiska företagen också av alla former av inhemskt statligt stöd. I Kina tävlar de regionala myndigheterna runt om i landet med att ge företagen fördelaktiga lån och gratis mark.

Så här kan chocken se ut: Innan pandemin exporterade Kina knappt en miljon bilar – idag 7 miljoner, mestadels elbilar. Under samma period har den kinesiska exporten av solceller ökat sex gånger.

Hur ska den nya Kina-chocken mötas? Och vad innebär den för ditt jobb? De frågorna diskuteras runt om i Europa, i EU-kommissionen, i regeringar, hos ekonomer, arbetsgivare och fackförbund.

Kina-chocken har också sysselsatt Industrins ekonomiska råd. Alltså de fyra oberoende ekonomer som på uppdrag av fack och arbetsgivare inom industrin varje år presenterar en rapport om den svenska industrins förutsättningar.

Årets rapport, ”Den nya konkurrensen från Kina”, är ingen munter läsning.

De här ekonomerna brukar väga sin ord på guldvåg. Ett försiktigt, välbalanserat resonemang brukar vanligtvis prägla formuleringarna. Men den nya är i långa stycken dramatisk, bitvis ödesmättad.

Rådet hissar varningsflagg. Risken är stor för en djup strukturkris för europeisk industri. Utslagning, helt enkelt.

En strukturkris är något helt annat än en vanlig konjunkturnedgång. Den hotar framtidsutsikterna för hela branscher.

Inte minst den europeiska bilindustrin går en besvärlig framtid till mötes eftersom de hamnat på efterkälken i elektrifieringen och teknikutvecklingen.

Den skärpta konkurrensen betyder inte att allt är frid och fröjd i industri-Kina. Det statliga stödet är inte bekymmersfritt. Industripolitiken har gjort att för många fabriker har byggts och att investeringar hamnat fel där de knappt gör någon nytta.

Idag råder överkapacitet – det finns helt enkelt för många fabriker. Med överkapacitet följer prispress – företagen sänker priserna vilket också sänker lönsamheten. Dessutom leder överkapacitet till lägre produktivitet – man tappar i effektivitet och äventyrar därmed den långsiktiga konkurrenskraften. Dessutom tyngs företagen av höga skulder, det har ju varit så billigt att låna.

En cocktail som i längden inte är hållbar.

Överkapaciteten i Kina gör att de kinesiska företagen försöker rea ut sina grejer på världsmarknaden. Svensk industri har därför fått det allt svårare att sälja på dess viktigaste exportmarknad, Tyskland.

Efter EU är Kina de svenska företagens viktigaste marknad. Även där har konkurrensen från de kinesiska företagen blivit allt tuffare, enligt Industrins ekonomiska råd.

Men än så länge går svensk industri med plus i handeln med Kina. I alla fall om man får tro två fackliga ekonomer, Erica Sjölander som är kanslichef på Facken inom industrin och Daniel Lind, forskningsledare för industrifackens produktivitetskommission.

De baserar sina antaganden på ny statistik som idag används internationellt. Statistiken visar den förädling – de löner och vinster – som krävs i hela för att producera en industriprodukt.

Med deras sätt att räkna har Sverige vunnit på handeln med Kina. Sverige har gått med ett stort överskott under de senaste trettio åren. Idag ger handeln med Kina en bit över 80 000 jobb i Sverige.

Därför, säger de fackliga ekonomerna, är det “svårt att försvara domedagsprofetior om hur Kina har konkurrerat ut Sverige och tagit våra jobb.”