Vem vänder vindarna, sjöng en gång Eva Dahlgren. Faktum är att just nu är det svenska folket.
Efter en sommar med iskalla politiska vindar av hot och hat blåser nu solidaritetens och humanitetens vind över Sverige. Ett sällan skådat folkligt engagemang för att ta emot flyktingar gestaltas nu i varenda kommun, där frivilligkrafter fixar mat, kläder, husrum och annat nödvändigt för människor som flyr krig och fattigdom. Snabbt blev ”Refugees welcome” ett mantra som möter flyktingar vid tågstationer, busstationer, på gator och torg runtom i Sverige. Folkrörelserna står på tå för att värna människovärdet.
Civilsamhället har visat sig starkt och handlingskraftigt i en tid då politikerna verkade bli tagna på sängen. Nu är det den folkliga praktiska solidariteten som förändrar samhället. Det är oerhört hoppingivande. Den fantastiska insamlingsgalan i Globen på tisdagkvällen är ännu ett exempel på hur artister, flyktingorganisationer och volontärer tillsammans gör skillnad. På några timmar hade svenska folket skänkt nästan 40 miljoner kronor till UNHCR.
Glädjande sätter den solidariska rörelsen också avtryck i opinionen. Dagens Nyheter kunde häromdagen visa att antalet medborgare som vill ha en generös flyktingpolitik har ökat markant. I Sverige räds man mer den växande rasismen än det växande antalet flyktingar och invandrare. Det är hoppingivande och borde på sikt få politiska konsekvenser.
Sverigedemokraterna har backat men ligger trots det högt och är just nu tredje största parti. Polariseringen mellan dem som vill ”stoppa invandringen” och den stora majoriteten som vill ta emot flyktingar och invandrare har ökat. Det starka engagemanget för flyktingarna har dock fått tyst på den delen av borgerligheten med Dagens Industris och Svenska Dagbladets ledarsidor i spetsen som ville åstadkomma en kursändring så att Alliansen kan bilda regering med SD:s hjälp framöver.
Samtidigt ska vi inte förledas att tro att dessa krafter har gett upp. Tvärtom tyder avslöjandet om Svenskt Näringslivs täta samröre med SD på att borgerligheten är splittrad. Bråket mellan liberala tidningars ledarsidor är ett annat exempel. Inom framförallt Moderaterna finns en stark opinion som vill föra en mer restriktiv invandringspolitik och hitta ett samarbete med SD. Än så länge tycks Anna Kinberg Batra lyckligtvis hålla emot.
Alltmedan borgerligheten famlar har de rödgröna ett ypperligt tillfälle att ta kommandot i formandet av en progressiv politik för det mångkulturella samhället, en politik som både värnar generositet och öppenhet i flyktingmottagandet och ordning och reda på arbetsmarknaden när det gäller arbetskraftsinvandring. Här finns all anledning att ta strid mot den borgerliga Alliansen som försöker använda flyktingkatastrofen till att luckra upp anställningstrygghet och grundläggande arbetsmarknadslagar. Slopandet av LAS är en lika usel borgerlig idé oavsett om den påstås hjälpa flyktingar eller småföretagare. Införandet av alltfler osäkra anställningar är också bara gammal borgerlig skåpmat om än i ny förpackning när det påstås främja integrationen.
Statsminister Stefan Löfven var lite sen i starten men har nu fått upp farten. Som få andra europeiska ledare har han drivit på unionen i flyktingvänlig riktning. Regeringen måste dock göra mer på hemmaplan och säkra en infrastruktur för den solidaritet som nu dagligen manifesteras på ideell väg. Regeringen anslår 10 miljoner extra till hjälporganisationer vilket är utmärkt men inte tillräckligt. Nu behövs samverkan mellan stat, kommuner, myndigheter och civilsamhället.
Flyktingströmmarna kommer inte ta slut på länge än. Politiken måste inse att vi lever i migrationens tid. Just nu är det de oförsonliga krigen och konflikterna som får människor att fly. Framöver kommer vi få se klimatflyktingar i allt större utsträckning. Därför är det hög tid att skapa en politik för migrationssamhället Sverige.
I längden kan inte allt bygga på volontärer och välgörenhet. Solidaritetens vind behöver mötas med solidariskt samhällsbygge i folkomflyttningarnas och det mångkulturellas tid.
