debatt Så länge arbetsgivarna trodde att det fanns en risk att vi skulle strejka tvingades de att kompromissa och hitta lösningar. Det gjorde att facket flyttade fram sina positioner och slöt avtal som var långsiktigt hållbara.
Men något har hänt under de senaste åren. Allt oftare tvingas vi som representerar facket gå med på avtal som många av medlemmarna kritiserar, och de frågar oss: varför gör ni ingenting? Och i vissa fall börjar medlemmarna ifrågasätta fackets betydelse.
Så frågan är: har vi tappat vår förmåga att ställa krav och sätta press?
Nej, skulle jag vilja påstå. Men jag tror att alla vi fackmedlemmar tillsammans nu måste sätta ner foten och säga: Hit, men inte längre!
Vi måste börja ställa krav igen på arbetsgivarna och de som sitter vid makten.
Om vi tar en närmare titt på nuvarande avtalsrörelse och de krav som våra motparter lämnat, vad skulle de innebära för oss som kollektivanställda?
Vi börjar med lönekravet, som vi lämnade på 2,8 procent. Ett genomtänkt och ansvarsfullt krav.
Motkravet från arbetsgivarföreningen blev på 0,5 procent i löneökning.
Exempel: en IF Metallare tjänar i snitt 26 000 kr och en ökning på 0,5 procent skulle innebära en löneökning på ynka 130 kronor. 130 kr i månaden är vad vår arbetsgivare anser att vi är värda.
Men det tar inte slut där. Arbetsgivarna vill också på en lokal nivå kunna sänka lönerna för våra medlemmar, och frågan är vilka konsekvenser det får.
Är det de äldre som skulle få sina löner sänkta, för att de kanske inte orkar med lika mycket som alla andra? Eller är det de medlemmar som inte talar perfekt svenska som ska avstå löneökningarna? Eller är det kanske ungdomar som saknar erfarenhet som skall betala vinsten för aktieägarna?
Oavsett i vilken kategori vi befinner oss, så kostar det lika mycket att leva! Den som hårdast driver att vi skall få sänkta löner tjänar själv 490 000 kronor i månaden.
Och det handlar inte bara om lönen. Våra medlemmars krav har varit att minska övertidstaket från 150 timmar. Vi har sett att många medlemmar knappt orkar med att klara av befintlig arbetstid, på grund av den tuffa arbetsmiljö som finns på många av våra arbetsplatser.
Då kontrar vår motpart med att vi ska kunna arbeta upp till 6 timmar på lördagar, utan någon övertidsersättning. Det innebär att Lazlo och Stina på fabriksgolvet får ytterligare inskränkningar i deras fritid och i deras tid med sina nära och kära.
Räknar vi samman det med den ynka löneökningen på 130 kronor i månaden som arbetsgivarnas föreslår är det ett slag i ansiktet på alla oss som i stor utsträckning varit med och byggt upp de här företagen runt om i landet.
Så min fråga: är det vi som fackföreningsrepresentanter som är svaga och inte gör någonting? Eller är det våra arbetsgivares representanter som varken ser vårt värde – eller vår gemensamma styrka?
Jag vill inte påstå att strejk är lösningen, men vi får inte låta rädslan styra vilken riktning vår organisation ska ta. Om arbetsgivaren inser att vi är villiga att slåss för vår sak har vi styrkan att påverka våra kommande avtal, och därigenom vår situation på arbetsplatserna.
Vi är inte är starkare än vad våra medlemmar gör oss till. Så nu inför avtalsförhandlingarna önskar jag i stället för frågan Varför gör ni ingenting? få höra: Vi står bakom er!
Det är när vi står enade som vi kan flytta fram våra positioner – och på så sätt ta tillbaka den makt som vi delvis har förlorat.
Adrian Avdullahu, ordförande för gruppstyrelse 9 i Volvo Verkstadsklubb, IF Metall Göteborg.
