Krönika De talar om lägstalöner, bidrag och att inskränka strejkrätten. Dom är sig lika, högern.
Vi har under vårvintern debatterat i olika tidningar om lägstalöner och vissa politikers krav på att ytterligare sänka dom, lönerna. Det är partier på den borgerliga sidan som gjort sig till talesmän och kvinnor för att lönerna ska sänkas, och om inte facken går med på det, ja då ska de lagstifta för att kunna få ner lönerna för främst ungdomar och nyanlända.
De ska ta över lönesättningen. För de tror i sin enfald att genom att sänka lönerna så skulle det skapas flera arbeten och fler skulle då kunna få jobb. Jag har ofta funderat hur de har byggt sin idé och analys på att det skulle bli flera arbeten. Tänk tanken att din lön halveras, inte skulle det bli flera arbetare i fabriken för det. Inte skulle bemanningen öka i ett kokeri, sodahus eller på en arkmaskin för att lönen halveras.
Det pratas mycket om den svenska modellen, hur fungerar den svenska modellen? Alla gör anspråk på att förstå den, eller hävda att man är dess försvarare. För oss i fackföreningsrörelsen innebär den svenska modellen att det är arbetsmarknadens parter som förhandlar om och sätter lönerna för respektive bransch. Inte Annie Lööf eller någon annan ur Alliansen.
De talar om lägstalöner, bidrag och att inskränka strejkrätten. Dom är sig lika, högern. Att strejkrätten är skyddad i grundlag, det bekommer dem inte det minsta.
Men när det gäller de själva, så är de inte speciellt blyga. Jag ser att den forne ledaren för KD, Göran Hägglund, nu ska in i omställning, och det är ingen vanlig omställning det handlar om. Hägglund har en statsrådspension som räknas av mot andra inkomster.
Dock har Hägglund valt att inte dra av för sina andra inkomster och tar ut över 60 000 kronor i månaden. Pensionen ska fungera som ett slags a-kassa. Men det är inte den a-kassa som Hägglund var med och förstörde när Alliansen tog makten 2006. Och nu vill samma allians sänka lägstalönen och tycker att 14 000 kronor i månaden är rimligt, när 60 000 kronor i månaden tydligen inte går att leva på.
Hägglund sa att han skulle ställa om från lång tid i politiken till att klara sig själv. Och klara sig själv borde han, kan man tycka, eftersom han har fyra jobb. Han sitter i styrelsen för vårdjätten Aleris, som tjänar pengar på välfärdstjänster, dina och mina skattepengar. Han är rådgivare åt någon PR-firma, föreläsare och har en del andra sidouppdrag, han drar sig fram asketiskt tycker han tydligen själv.
Hägglund går på full statsrådspension och kallar det omställning. I sann gammal alliansanda så har han gapat sig hes och hetsat emot bidrags-Sverige, men själv tackar han inte nej. Hägglund sänkte a-kassan för alla andra och själv cashar han in ”sin a-kassa” trots att han har fyra jobb.
För övrigt så anser jag att SD är ett fascistiskt och fackföreningsfientligt parti.
