Allt fler varslas inom industrin. Inte sedan lågkonjunkturen i början av 90-talet har det varslats så många inom industrin. Detta trots att ekonomin går för högvarv.
Fram till första december har över 21 000 industriarbetare varslats om uppsägning. Det är en markant ökning jämfört med de senaste åren.
Förra året hade drygt 14 000 industriarbetare varslats vid samma tid. Ungefär lika många året innan. Färre varslades alltså 1997-98 trots att svensk industri då drabbades av Asienkrisen.
Det här behöver inte betyda att arbetslösheten behöver öka. Alla varsel leder inte till uppsägning.
Statistiken berättar nämligen bara en del av sanningen. Där omfattas bara de varsel som arbetsgivarna är skyldiga att rapportera till länsarbetsnämnderna. Ingen vet däremot hur stor del av varslen som egentligen verkställs.
Antalet varslade brukar nästan alltid minska efter de lokala förhandlingarna mellan företag och fack – det antal som företagen rapporterar till länsarbetsnämnderna brukar facket tolka som ”utgångsbud” inför förhandlingarna. Och när det sedan är dags att säga upp anställda kanske efterfrågan har ökat igen och uppsägningarna tas tillbaka.
– De fallen tycks bli allt vanligare, säger Tord Strannefors på AMS, arbetsmarknadsstyrelsen. Företagen är snabba att lägga varsel som svar på ett tapp i efterfrågan. Ett slags just in time-tänkande.
Bakom varslen ligger mer eller mindre välgrundade antaganden om minskad försäljning och därmed mindre att göra för personalen. Företagen varslar ”för säkerhets skull”.
– Företagen tror att man sparar in mycket pengar på det viset. Varslar man tidigt kanske man blivit av med personal lagom till att orderingången sjunkit.
Detta var inte lika vanligt förr. Då hade man mer is i magen och väntade ut ordersvackan, säger Strannefors. Men i dag är produktionen mer kundorderstyrd.
– Visserligen kan man permittera och införa kortidsvecka, men då har ju de anställda kvar sin lön. Där finns med andra ord inte samma möjlighet till besparingar.
Under en permittering betalar företagen full lön till de anställda Därefter får företaget tillbaka ungefär två tredjedelar av kostnaden från IUP, Institutet för utbetalning av partsavtalade ersättningar.
IUP fungerar som en slags permitteringsförsäkring för företagen och har en fond på några hundra miljoner kronor. Men fonden krymper. Tidigare fick IUP:s fonder tillskott dels genom statsbidrag, dels genom arbetsgivaravgifter. De inkomstkällorna finns inte längre.
Följden har blivit att permitteringar blivit alltmer sällsynta på svensk arbetsmarknad. I stället ökar inslaget av konjunkturanpassade arbetstider som varierar med efterfrågan. Och dessutom ökar antal varsel.
Tord Strannefors:
– Jag har tagit upp det här med flera arbetsgivare och de säger att det är på det här viset. Företagen försöker pressa kostnaderna.
Men i längden innebär de snabba varslen ingen besparing, menar han.
– Industrin jagar iväg folk på det här viset. Man skrämmer bort ungdomen med ideliga varsel. De signaler företagen sänder ut är ju att industrin inte är någon framtidsbransch.
Effekten går att utläsa när ungdomen väljer program i gymnasiet. Tidigare krisstämplade bygg- och vårdprogrammen lockar allt fler ungdomar. Men inte industriprogrammet.
– Där blir det bara färre, jag tror vi är nere i 1 600 studerande i hela landet just nu. Med den utvecklingen klarar vi knappast behovet av arbetskraft till industrin, säger Strannefors.
