När Anders Petter Söderberg kom till det lappländska berget Kirunavaara i januari 1899 hade man ännu inte börjat spränga sig in i berget. Det lilla samhället hade ännu inte fått sitt namn.

Det var under fattigdomens och den stora utvandringens tid och Anders Petter hade hört att det kunde finnas jobb där uppe i norr. Kvar
i Jämtland hade han lämnat sin gravida fru Ingeborg och tre barn.

Anders Petter fick anställning i det nybildade LKAB och byggde på några månader ett enkelt hem av grovt virke och kasserade fläsk- och dynamitlådor. Efter några månader kom familjen efter och flyttade in i huset, som mer liknade ett skjul.

Den som ledde arbetet med den nya gruvan var geologen Hjalmar Lundbohm, LKAB:s första chef på plats. Han hade sett den misär som brett ut sig kring den närliggande gruvan i Malmberget och ville att samhället som växte fram runt fyndigheterna i Kirunavaara och Luossavaara skulle bli någonting annat och bättre.

Sommaren 1899 började gruvarbetare spränga och hacka det första gruvhålet i Kirunavaara. Samtidigt utlovade Hjalmar Lundbohm 100 kronor (motsvarande i dag cirka 7 500 kronor) till det barn som föddes först i det blivande gruvsamhället. Det blev ”flickan i fläsklådan”. Lundbohm besökte själv Anders Petter och Ingeborg och bad dem ge den nyfödda flickan namnet Kiruna.

Kiruna är en försvenskad variant av det nord-samiska ordet för fjällripa, girón. Att staden skulle få samma namn som flickan visste Hjalmar Lundbohm redan då. Men det var först i april år 1900 som kung Oscar II bekräftade stadsplanen och namnet Kiruna.

Hjalmar Lundbohm såg också till att den berömde fotografen Borg Mesch tog en bild av Anders Petter och hans familj framför det skjul som var deras hem. Istappar hänger från taket och mamma Ingeborg tittar bistert in i kameran. På bilden sitter Kiruna, åtta månader, med kammad mittbena, på Anders Petters arm.

Flickan Kirunas vidare liv blev relativt kort och inte alltid så lätt.

Medan LKAB:s malmtåg rullade allt tätare mot utskeppningshamnarna i Luleå och Narvik så valde Anders Petter Söderberg år 1907 att lämna sin familj för att söka lyckan på andra sidan Atlanten.

– Han var en orolig själ, den där Anders Petter. Det har jag förstått när jag läst om allt det här, berättar Britt-Inger Forsberg, 81 år, samtidigt som hon ställer fram kaffe och hembakta croissanter på köksbordet.

– Han emigrerade till Kanada och i samma veva blev Kirunas mamma sjuk i TBC och barnen placerades på barnhem.

Intresset för flickan med det underliga namnet kommer naturligt för Britt-Inger. Flickan Kiruna var hennes mormor och hon har själv namnet som mellannamn.

– När jag var liten tyckte jag att det var konstigt, men nu är jag stolt över det. Namnet går vidare till varje förstfödd flicka i släkten. Det har hittills blivit sex generationer.

Britt-Inger Forsberg plockar fram en bild ur en av alla plastmappar hon har på bordet.

– Den här togs när Kiruna var åtta år. Den skulle skickas till hennes pappa i Kanada. Men då bodde hon på barnhemmet. Hennes mamma Ingeborg hade gått med på att hennes barn placerades på barnhemmet under förutsättning att hon fick ta hem dem när hon blev frisk. Men hon blev aldrig frisk.

Den föräldralösa Kiruna och hennes syskon verkar ändå ha haft det bra på barnhemmet. När hon fyllde 16 år fick hon dock inte längre vara kvar. En av föreståndarna ordnade då jobb åt henne som husa i en prästfamilj i Åtvidaberg.

Det fick Britt-Inger reda på av en lycklig slump.

– När min dotter födde barn så undrade en av läkarna över att hon hette Kiruna. ’Ja, och det ska också min dotter heta’, fick hon till svar. ’Det är konstigt’, sa läkaren. ’I min trappuppgång bor det en kvinna som hade en barnflicka som hette Kiruna’. Det var min mormor.

Britt-Inger själv lämnade också staden Kiruna i unga år. Så småningom hamnade hon i Bålsta för att jobba som förskollärare. Men bandet till staden Kiruna är fortfarande starkt.

– Jag älskar Kiruna! Jag har egentligen aldrig lämnat Kiruna. Sedan förra året, när de flyttade kyrkan, har jag varit där elva gånger. Jag har ju min stad inne i mitt huvud, inne i min kropp höll jag på att säga.

Britt-Inger tycker inte att flytten av staden har varit så lyckad, även om hon förstår att den måste bli av.

– Utan gruvan så har vi ingen stad alls. Men att de har ställt stan nere i en grop, det har jag väldigt svårt att acceptera. Ett riktigt kallhål är det och man ser ingenting. Vi är vana att bo på ett berg.

Efter Åtvidaberg flyttade den ursprungliga flickan Kiruna vidare till Stockholm, delvis med hjälp av stadsgrundaren Hjalmar Lundbohm. Han var hennes gudfar sedan födseln och höll kontakten med henne via brev, även sedan hon lämnat gruvstaden i norr.

Britt-Inger får något mjukt i rösten när Kirunas grundare kommer på tal.

– Jag tror att jag har läst allt som skrivits om Hjalmar Lundbohm. Han hjälpte henne med pengar och annat ända fram till hennes död. De dog förresten nästan samtidigt, i april 1926. De var förbundna på något sätt.

Kiruna Söderberg dog i cancer, endast 26 år gammal. Hon hade fått en dotter som också fick mellannamnet Kiruna. Det var Gudrun, Britt Ingers mamma. Men också hon lämnade sin dotter. När Britt-Inger bara var två månader åkte Gudrun till Stockholm.

– Jag var åtta år första gången jag såg henne. Jag visste ju att hon var min mamma och jag ser att hon står i en dörr. Men hon står bara där och jag stod i dörren från hallen och tittade naturligtvis. Mer var det inte. Jag kommer inte ihåg att hon sa någonting. Och jag sa ingenting. Jag visste ju inte … Vad säger man till en mamma?

Pappan visste Britt-Inger inget om. Britt-Inger fick växa upp som fosterbarn hos sin morfar, den första Kirunas man, och hans nya kvinna. Det tror Britt-Inger kan vara ett skäl till att hon blivit intresserad av sin mormors historia.

– Det är tomheten som har gjort att jag måste gräva. Det är viktigt med bakgrund. Jag trodde länge att mormor och morfar var min mamma och pappa. Men sedan jag blev äldre har jag har alltid grävt efter mina rötter.

Britt-Inger Forsberg är född på Kirunas dödsdag, den 8 april.

– Jag tror det var meningen. På något vis känns det som att Kiruna och jag, vi har ett band. Det är väl en anledning till att jag blivit så intresserad.