Det var i mars 2025. Vid vägkanten bredvid ett kalhygge i Värmland stod en ambulans. På en bår låg den då 29-åriga Danut Pruteanu, avsvimmad. Blod strömmade ur ett djupt sår i höger ben.

Kalhygget låg otillgängligt i skogarna utanför Årjäng. Att åka längs de slingriga vägarna till sjukhuset skulle ta för lång tid. I stället hördes en ambulanshelikopter närma sig.

Det var en kall morgon, minns Danut Pruteanu. Runt elva minus. För att hålla röjsågen varm började han köra den innan han var framme vid området han skulle röja. Men på väg dit halkade han på den frostbeklädda marken. I fallet skar det roterande sågbladet rakt in i smalbenet.

– Röjsågen var på hela tiden på något funktionsläge. Jag hann bara skrika efter mina kollegor. Jag var medveten fram till och med att ambulansen kom, sedan var jag borta, säger han.

När ambulanshelikoptern lyfte och flög i väg med Danut Pruteanu hade han ingen aning om att den resan skulle försätta honom i skuld. En skuld på flera hundratusen kronor.

Danut Pruteanu hade kommit från Rumänien. Han var en av de 3 000–5 000 utländska arbetare som varje år kommer till Sverige för att arbeta med skogsvård. En majoritet kommer från forna öststater.

EU-medborgare som arbetar i Sverige är precis som alla andra försäkrade av svenska Försäkringskassan för eventuella sjukvårdskostnader kopplat till arbetet. Men vid en sjukvårdskontakt måste arbetaren kunna visa upp ett intyg att man är registrerad hos Försäkringskassan. Annars riskerar räkningarna att skickas till arbetaren själv.

Danut Pruteanu, som varken pratar svenska eller engelska, hade inget intyg. Han hade ingen aning om att det var så här systemet fungerade.

– Jag visste ingenting om det svenska sjukförsäkringssystemet eftersom ingen hade berättat om det för mig, säger han.

Hans arbetsgivare, Andrei Bedreag Skog & Service, var cerifierad av Skogsentreprenörernas certifieringsorgan PEFC för ett hållbart skogsbruk. I deras riktlinjer är det tydligt att arbetsgivaren är skyldig att informera och se till att arbetarna har sina papper i ordning.

Någon sådan information menar Danut Pruteanu att han aldrig fått.

– Jag visste inte att jag behövde visa upp något intyg på sjukhuset, säger Danut Pruteanu.

Han var inte heller med i facket. Att han hade kunnat få hjälp och stöd den vägen var inget som Danut Pruteanu kände till.

Väl framme på sjukhuset konstaterade läkaren att han hade ett 13 till 14 centimeter brett sår. Smalbenet var också kapat vilket lämnat massor av små benflisor i såret.

– Jag var jätterädd, jag fick panik, berättar Danut Pruteanu.

Läkarna förde in en metallstång mellan knäskålen och foten. Efter operationen fick Danut Pruteanu återhämta sig på sjukhuset. Samtidigt växte sjukvårdsnotan.

Efter några dagar blev han utskriven. Men han kunde inte längre jobba. Han återvände till Rumänien och tvingades flytta hem till sin arbetslösa mamma eftersom han inte längre kunde försörja sig.

En dag damp det ner ett brev från Region Värmland i brevlådan. Ett av flera. Det var räkningar för helikoptertransporten och vården som han fått i Sverige. Sammanlagt över 400 000 kronor, med en månads betalningstid.

– Jag blev chockad, stressad och orolig för att jag skulle behöva betala det här fakturorna. I början skickade jag dem till min chef. Då sa han att det skulle ordna sig.

En månad gick, påminnelseavgifter adderades på fakturorna. 

– Jag hade ingen inkomst och ingenstans att ta vägen, säger han.

Det var först under hösten, sex månader efter olyckan, som arbetsgivaren hörde av sig till Försäkringskassan. Myndigheten utfärdade då ett intyg om att Danut Pruteanu retroaktivt varit försäkrad för perioden då olyckan skedde.

Men den informationen behövde även nå Region Värmland som skickat räkningarna. Det dröjde ytterligare tre månader av byråkratiskt krångel innan skulderna till slut skrevs av. Och det var inte tack vare arbetsgivaren. Danut Pruteanu fick hjälp av en vän som lyckats förstå hur det svenska systemet fungerade.

– Det har varit en mycket svår period, med mycket rehabilitering och intensiv smärta, säger han. 

Hösten 2026 var Danut Pruteanu tillbaka i Sverige. Benet smärtade fortfarande och han har inte kunnat jobba på grund av sin skada. 

– Jag håller på att försöka ta reda på vad som gäller nu och om jag kan få ersättning för den tiden som jag inte har kunnat arbeta, säger han. 

Det handlar om möjlig sjukersättning, livränta eller ersättning via AFA då arbetsgivaren hade kollektivavtal. Men eftersom allt dragit ut på tiden är det komplicerat.

Han kavlar upp jeansen på sitt högra smalben. Lila ärr går kors och tvärs över benet. Ett långt jack vid knät där läkarna förde in stången av metall, ett mitt på smalbenet där röjsågen gick in och några mindre närmare foten där skruvana sattes fast.

– Det känns hela tiden och gör ont. Jag har inte arbetat sedan olyckan och jag vet ingenting om hur det kommer att bli i framtiden, säger han.