För fjorton år sedan stod Fredrik Reinfeldt på scenen vid elitmötet World Economic Forum i Davos med ett tydligt budskap till världen: framtiden tillhör tjänstesektorn och svenska industrijobb var “basically gone”. I dag är det lätt att se att uttalandet med åren åldrats lika fint som ett glas mjölk i solen.
För i dag är industrin viktigare än någonsin. Hela samhället är beroende av energi, infrastruktur, teknologi och produkter som produceras i industrin. När industrin låg nere under coronakrisen och företag inte kunde få tag på insatsvaror steg inflationen i hela samhället. Inför Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ströp Putin exporten av gas, vilket ökade energipriserna och gjorde elen och många andra insatsvaror dyrare.
Den här dubbelsmällen märker vi fortfarande när vi handlar. Mellan 2019 och 2025 steg priserna i Sverige generellt med 28 procent och matpriserna specifikt med nästan 38 procent. Det är en oerhörd indirekt skatt på vanligt folk som gjort vardagen svårare för många.
Den här sårbarheten vill nu fler länder utnyttja. Att EU inte längre kan importera ved från Ryssland är en huvudorsak till att vedpriserna stigit. Samma beroenden utnyttjar även Iran, som har stängt Hormuzsundet och därmed drivit upp priserna på olja, gas och gödsel. Kina lyckas också pressa andra länder till eftergifter genom deras kontroll av viktig produktion.
Samtidigt som andra länder som Storbritannien, Frankrike, Spanien och till och med USA har blivit allt mer strategiska för att minska den här typen av sårbarheter har politiken i Sverige gått åt andra hållet. Trots att näringslivet velat satsa på ny teknik har politiken tvärtom minskat satsningarna på svensk industri. Till exempel har SCA långtgående planer på att bygga ett bioraffinaderi vid deras bruk i Östrand som skulle lätta trycket på bränslemarknaderna och skapa runt 80 permanenta jobb. Men istället för ett bioraff finns det bara en grusplan, eftersom Tidöregeringen drog bort reduktionsplikten och därmed de långsiktiga marknadsförutsättningarna.
Ett annat exempel är Industriklivet. Det är ett program för att uppmuntra investeringar i ny teknik som bland annat finansierat Södras satsning på ligninavskiljning i Mönsterås med 300 miljoner kr, räddat jobb och gjort att vi kan ersätta importerad olja i plastindustrin. Men nuvarande Tidöregering drog i fjol ned på programmet. Energimyndigheten varnar nu att nedskärningarna “riskerar att bromsa upp investeringar, flytta investeringar och produktion till andra länder.” Samtidigt har man inga problem med branschstöd till tjänstesektorn, då man lagt 89 miljarder kronor på RUT och ROT-avdragen de senaste fyra åren.
Det är dags för politikerna att inse att vägen till ett motståndskraftigt Sverige går genom industriarbetarna.















































































































































