Under måndagen presenterade Facken inom industrin sina lönekrav inför vårens avtalsrörelse. Kravet ska efter förhandlingar med arbetsgivarna sätta det så kallade ”märket” – det vill säga den löneökning som kommer användas som riktmärke för hela svenska arbetsmarknaden. Den principen har gällt sedan Industriavtalet tecknades 1997.

Men det är fortfarande en bit kvar innan det finns ett märke för 2027.

Först ska industrifacken – IF Metall, Unionen, Sveriges Ingenjörer, GS-facket och Livsmedelsarbetareförbundet – och arbetsgivarsidan växla sina respektive krav. Det sker strax före jul i år. Sedan följer förhandlingar. Arbetsgivarnas bud brukar skilja sig rejält från fackens krav och det slutgiltiga märket landar någonstans däremellan.

Industrifacken kräver 3,9 procent – och vill korta arbetstiden

I årets avtalsrörelse kräver facken en löneökning på 3,9 procent. I den siffran ingår även avsättningar till exempelvis arbetstidsförkortning.

Var det sedan landar vet ingen. Men utifrån statistik för de senaste 30 årens avtalsrörelser går det ändå att göra en kvalificerad gissning.

Och faktum är att Dagens Arbete prickade rätt redan innan märket slutligen sattes under förra avtalsrörelsen, 2025. Då landade märket strax under 77 procent av fackens ursprungliga krav.

Det är nämligen det historiska snittet för de tolv avtalsrörelser som genomförts sedan Industriavtalet teckandes 1997.

Om mönstret följs även i årets avtalsrörelse vet vi alltså redan var den slutgiltiga siffran kommer landa: 3,0 procent.

Men det kan såklart avvika från snittet. 2010 fick facken den lägsta löneökningen i relation till ursprungskravet: 65 procent. Högst löneökning fick man 2007: 87 procent av ursprungskravet.

Men att de historiska utfallen skulle säga något om framtiden, kanske inte är så enkelt.

– Det är inte som att man har 10 000 avtalsrörelser att titta på, utan ett tiotal. Det kan fortfarande vara så att en eller två avtalsrörelser avviker kraftigt från det där snittet. Det skulle inte vara konstigt om det blev så just i år, säger German Bender, utredningschef på den fackföreningsnära tankesmedjan Arena Idé.

Skälet till att snittet ligger relativt stabilt på runt 77 procent av ursprungskravet är att facken bakar in förhandlingen i sitt bud, säger German Bender. Facken ligger aningen över vad de tror att de kommer få i slutändan.

– Facken vill såklart få 100 procent av budet, men de är också realistiska. De inser att i en förhandling med en jämnstark, kanske till och med starkare, motpart kan man inte räkna med att få 100 procent av sitt krav. Det är ingen som tror det, säger German Bender.

”Arbetsgivarna brukar vilja hålla nivån så låg som möjligt”

När allt kommer omkring sätts inte märket efter historisk statistik över tidigare avtalsrörelser. Det är det ekonomiska läget som avgör. Och facklig stridsvilja.

Det finns i huvudsak två parametrar som avgör hur höga löneökningarna kan bli, säger Torbjörn Hållö, chefsekonom på LO. Det handlar om produktiviteten i det svenska näringslivet och industrins internationella konkurrenskraft.

– Men det är ingen ekvation eller vetenskap. Det är en politisk bedömning av vad som är rätt att göra utifrån en kvalificerad ekonomisk analys, säger Torbjörn Hållö.

Det är, säger han, inte ekonomernas uppgift att ställa avtalskrav.

– De ställs av fackligt förtroendevalda, och så måste det vara. Bakom ligger naturligtvis en ekonomisk bedömning, men sedan gör man en politisk avvägning om hur man vill driva frågorna, säger Torbjörn Hållö.

Sett till statistiken från de tolv senaste avtalsrörelserna framstår det lätt som att det slutgiltiga märket kommer vara lätt att förutse. Fackens krav har under de senaste 30 åren aldrig varit lägre än 2,6 procent och aldrig högre än 4,4 procent.

– Facken försöker hitta en nivå som är så hög som man tror att arbetsgivarna klarar av att betala utan att det leder till nedskärningar. Och arbetsgivarna brukar vilja hålla nivån så låg som möjligt, eftersom de vill ta ut högre vinster och hävda sig mot konkurrenterna, säger German Bender.

Det är helt enkelt svårt att tänka sig att industrifacken skulle kräva 25-procentiga löneökningar – något som amerikanska bilarbetare, över en fyraårsperiod, lyckades driva igenom så sent som 2023.

Enligt German Bender beror det delvis på hur svensk arbetsmarknad ser ut, med hög kollektivavtalstäckning och med starka fackförbund.

– Det finns anledning att tro att de amerikanska arbetsgivarna har betalat väldigt mycket lägre löner än vad de hade kunnat under väldigt lång tid. Vilket innebär att de skulle kunna betala väldigt mycket högre löner utan att tappa konkurrenskraft, säger German Bender och fortsätter:

– De svenska facken vill inte ha 25 procent i löneökningar om det innebär att en stor del av arbetsgivarna går i konkurs, eftersom det ganska snabbt skulle leda till hög arbetslöshet bland deras egna medlemmar.