Nu är avtalsrörelsen i gång. Och i den svenska modellen är det IF Metall, GS, Unionen, Livs och Sveriges ingenjörer som sätter det så kallade märket tillsammans med arbetsgivarparterna. Märket är den procentsats som kommer användas som riktmärke för hela svenska arbetsmarknaden. Den principen har gällt sedan Industriavtalet tecknades för 30 år sedan.
Och inför nästa år kräver de fackliga parterna 3,9 procent i ett ettårigt avtal. Man vill dessutom ha avsättningar till arbetstidsförkortning samt en extra satsning på lågavlönade, under 31 300 kronor. 11 av LO:s 13 förbund har slutit upp bakom kravet från industrifacken.
Transport och Seko har reserverat sig eftersom det inte finns ett grundkrav på arbetstidsförkortning.
Bakom industrifackens relativt höga lönekrav ligger de stora kostnadsökningar som drabbat svenska hushåll de senaste åren. Kriget i Ukraina, attackerna mot Iran och amerikanska tullar har lett till att det blivit dyrare att leva. De fastna boendekostnaderna för värme, el och avfall har ökat med nästan sju procent bara i år. Hyrorna har stigit med i snitt fem procent de senaste två åren. Maten har varit rekorddyr i flera år.
Varför kommer inte LO överens?
Frågan om arbetstidsförkortning splittrar förbunden DA reder ut varför
Samtidigt går industrin i Sverige som tåget. Det så kallande inköpschefsindexet i tillverkningsindustrin pekar brant uppåt i den senaste mätningen. Det är den högsta nivån sedan januari 2022. Konjunkturinstitutet prognoser säger samma sak. De ser en stark tillväxt för majoriteten av industriföretagen i Sverige.
DA:s ägarförbund är eniga om att kravet på 3,9 procent är rätt nivå. Även om förutsättningarna ser helt olika ut.
Tillverkningsindustrin pekar starkt uppåt. Därför vill Marie Nilsson, ordförande för IF Metall, ha ut bästa möjliga deal, vilket är en reallöneökning.
Men de två andra ägarförbunden, GS och Pappers har det kämpigare.
Pappers har i många år krävt högre löneökningar än märket. Men med en kris i pappersbranschen är förbundet mer återhållsamma i sina förväntningar. Kravet på 3,9 procent är bra tycker Pontus Georgsson.
Detsamma säger Madelene Engman, ordförande i GS. 3,9 procent är rimligt. Trots att byggbranschen, sågverk och trähusföretag har det tufft. Den krisen beror inte på för höga löner. Utan det saknas politiska beslut för att få i gång bostadsbyggandet, säger hon.
Samtidigt varnar LO:s ordförande Johan Lindholm för att avtalsrörelsen kan bli blodig. Fackförbunden möter en ny sorts fiende.
Detta då arbetsgivarna vägrat ens förhandla om sänkt veckoarbetstid. LO-förbunden har därför enats om att stötta de förbund som går ut i konflikt om arbetstidsförkortning.
Men hur går det denna gång?
Fackens krav har aldrig varit lägre än 2,6 procent under de senaste 30 åren. Men heller aldrig högre än 4,4 procent. Snittet mellan ursprungskravet och slutbudet har legat relativt stabilt. När DA siade inför den förra avtalsrörelsen
prickade vi rätt – ursprungskravet var 4,2 procent, märket landade 3,2 procent.
Siar vi i år landar märket på 3 procent.
