Det är inte bara i Nynäshamn som Ericsson Radio Systems ger inhyrda fast anställning till högre lön än de redan anställda. Vid Gävlefabriken nyanställs i morgon (2000-06-01) 95 personer till löner som ligger uppåt 500 kronor över lönerna för de som arbetat på fabriken några år.
– Det här skapar negativa stämningar bland de anställda, det är ett stort problem, säger Ann Helin, metallklubbens ordförande.
Bland de 95 är cirka hälften personer som tidigare hyrts in, resten är vikarier som nu får fast jobb.
I dag är 300 av Gävlefabrikens 1 300 metallarbetare inhyrda, främst genom Proffice. Enligt avtalet mellan Metalls avdelning i Gävle och Proffice ska de inhyrda ha samma lön som genomsnittet.
– Det innebär förstås att de inhyrdas löner hamnar över många fast anställdas och det har skapat stor irritation, säger Ann Helin.
När inhyrda nu får fasta jobb tar de med sig Proffice-lönen som Ericsson-anställd. Det här upprör facket. Inte minst efter det som hänt i Nynäshamn där de inhyrda som anställts i vissa fall tjänar uppåt 2 000 kronor mer i månaden än de fast anställda som lärt upp dem.
– Ericsson gör ett stort misstag att anställa inhyrd personal till högre löner än de redan anställda, säger Jan Hedlund, ordförande i metallklubbarnas koncernfack inom Ericsson.
– Tidigare kunde man motivera sådana löneskillnader med att de inhyrda hade osäkra anställningar och låga lönegarantier. Men i och med att de nu anställs försvinner argumenten för att de ska högre löner. – Jag har full förståelse för att folk är förbannade, säger Hedlund.
Konflikten på Ericssons Nynäshamnsfabrik beror till stor del på att det inte finns något lönesystem för de 380 metallarbetarna. I stället bestäms lönen av cheferna. Metallklubben har i tre år försökt fått ett lönesystem byggt på kompetensutveckling, men misslyckats.
Klubben vill införa ”det goda arbetet” där ökat ansvar och utveckling i jobbet ska belönas med mer pengar i lönekuvertet. Christer Söderström, ordförande i metallklubben vid Ericsson Radio Systems i Nynäshamn:
– Företaget säger ja till ny arbetsorganisation, men nej till lönesystem som understödjer den nya arbetsorganisationen.
Ericssons Kumlafabrik som tillverkar mobiltelefoner, har behövt anställa mycket folk på senare tid. Facket har hela tiden satt sig emot inhyrning. I stället har företaget tagit in personal på korttidsjobb. I dag har drygt 600 av Kumlafabrikens 3 000 metallarbetare tidsbegränsade jobb.
Det händer att de korttidsanställda får fasta jobb. I vintras fick 300 visstidsanställda fasta anställningar i Kumla. De fick inte mer betalt än den personal som redan var anställd. Det fanns ett lönesystem de kunde gå in i.
– Hur odramatiskt som helst, det var bara att gå efter prislistan, säger Christer Binning i metallklubben.- Eftersom vi har ett lönesystem så kan inte chefen sätta godtyckliga löner.
Det som hänt i Nynäshamn skulle inte kunna hända i Kumla, anser Binning.
– Och tur är det. Hur skulle det se ut om de som är gamla i gården och jobbat några år och som inte haft någon vidare löneutveckling plötsligt tjänade tusentals kronor mindre än de som åkt gräddfilen in på jobbet. Jag förstår att folk är förbannade i Nynäshamn.
Att säga upp lönesystemen för att sedan inte ersätta dem med någonting var en fluga bland verkstadsföretagen för ett par år sedan. I synnerhet inom Ericsson. Nynäshamnsfabriken var den första Ericssonfabriken som saknade lönesystem – ett arv från tiden då fabriken hörde till Televerket. Ericsson köpte fabriken 1994.
Det centrala riksavtal som slöts 1993 mellan Metall och VI öppnade genom sina nya löneprinciper för mer individuellt satta löner. Många arbetsgivare frestades att skrota sina lokala lönesystem för att se hur långt man kunde gå med chefssatta löner.
Ericssonfabrikerna i Norrköping, Söderhamn och Gävle skrotade sina lönesystem och klubbarna kom att utkämpa hårda duster med företaget för att överhuvudtaget kunna förhandla om lönerna.
I Söderhamnsfabriken (som i vintras såldes till amerikanska Emerson Electric) sades lönesystemet upp 1993. Arbetsledarna satte lönerna efter eget huvud.
– Det blev helt snett, säger Christer Nilsson, metallklubbens ordförande.
Löneskillnaderna ökade. Efter två år fick klubben igenom kravet på ett nytt lönesystem. Då gjordes också en revision där klubben och företaget gick igenom löneskillnaderna. Klubben fick bland annat igenom att vissa metallare fick uppåt 10 000 kronor retroaktivt eftersom de avlönats fel av cheferna.
Det nya lokala lönesystem baserades på kompetensutveckling. Och det gav snabba pengar.
– Systemet drev upp lönerna rejält så företaget sa upp det i fjol somras.
Nu står man där igen utan lönesystem. Men bara tillfälligt. Och när företaget nyanställer de som varit inhyrda får de inte högre lön än de som redan är anställda.
– De sätts in i värderingen så att de får den lön de ska ha, säger Christer Nilsson.
I Norrköping stod företaget emot de fackliga kraven ända till slutet. Lönerna sattes individuellt för över 2 000 anställda. I dag är fabriken nedlagd.Men arbetsgivarnas strategi att skrota lönesystemen för att ersätta dem med ingenting fick en knäck i Arbetsdomstolen hösten 1998. Morgårdshammar hade gjort precis som Ericsson: sagt upp lönesystemet och infört chefssatta löner.
Metall begärde ackord på jobben och det slutade med att Metall drev frågan till Arbetsdomstolen – och vann. Sedan dess har skrotandet av de lokala lönesystemen bromsats upp.
