TCO:s modell för arbetstidsförkortning skulle allvarligt försämra för metallarbetarna. Därför får inte regeringen göra upp med vänsterpartiet och miljöpartiet med TCO-modellen som grund, manar Metalls avtalssekreterare Anders Tiderman.
– TCO-modellen kommer att ge arbetsgivarna betydligt större makt över hur arbetstiden förläggs. Precis det som vår motpart alltid har eftersträvat.
Sveriges verkstadsindustrier, VI, har liksom resten av Saf länge eftersträvat att arbetsgivarna ska få bestämma arbetstidens förläggning. Men facken har stretat emot och värnat stupstocken – alltså regler som ska tillämpas om parterna lokalt inte kommer överens.
Men nu kan alltså arbetsgivarna få ökat spelrum med hjälp av vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna.
Enligt TCO-modellen kan den genomsnittliga arbetstiden sänkas från 40 till 37,5 timmar i veckan. Men i gengäld ökar arbetsgivarens möjlighet att göra arbetstiderna mer flexibla. TCO föreslår att den genomsnittliga veckoarbetstiden ska beräknas på tolv veckor, och inte som i dag fyra veckor.
– Förslaget är helt orealistiskt för oss. Skulle det mot all förmodan ligga till grund för ett politiskt beslut så kommer arbetsgivarna snabbt att säga upp kollektivavtalet och hänvisa till lagstiftningen.
– TCO:s förslag kan förklaras med att tjänstemännens avtal inte ger det lokala facket något inflytande. Hos oss ges det lokala facket stark ställning och det slår vi vakt om. Det är oerhört viktigt för den fackliga styrkan.
I förra avtalsrörelsen lyckades arbetsgivarna inom verkstadsindustrin få in en liten bit mer av flexibilitet i avtalet. Arbetsgivarna gavs rätten att förlänga metallarnas arbetsdag med 24 minuter per dag om avtalets stupstocksregler tillämpades – det vill säga att arbetstiden förläggs mellan 7.12 på morgonen till 16.12 på eftermiddagen. Stupstocksreglen tillämpas endast i de fall då det lokala facket och arbetsgivaren inte kommit överens om arbetstiderna.
– Vilket är mycket ovanligt, enligt Anders Tiderman.
Och 24-minutersregeln har knappt använts under de tre avtalsår som snart har förflutit.
– Men det innebär inte att vi gillar den. Risken är att arbetsgivarna vill förlänga den i utbyte mot att vi kräver fortsatt förkortning av arbetstiden.
– Ju längre arbetstidskorridor de får, ju mer arbetstid de får förfoga över desto mer lockade blir de att utnyttja flexibiliteten.
Att fortsätta arbetstidens förkortning är en prioriterad fråga för Metall. Under två avtalsrörelser har de daggående verkstadsarbetarnas arbetstider förkortats med 40 timmar om året. Målet är 100 timmar.
Inom Metall tillämpas tre former av arbetstidsförkortning.
· ”Insamlingsmodellen” ger verkstadsarbetarna rätt att samla ihop 54 minuter i veckan och ta ut ledighet när det passar. För de metallarbetare som går på Almega-avtalet eller som jobbar under Maf-avtalet på bilverkstäderna gäller 60 minuter i veckan.
· Inom stålindustrin tillämpas en ”livstidsarbetstidspremie”, en annan modell där arbetsgivarna årligen avsätter 1,5 procent av lönesumman i form av en pensionspremie som kan kombineras med avtalspension. Lokalt kan facket göra upp med arbetsgivaren att använda utrymmet till förkortad arbetstid.
· Inom Almegas avtalsområde kan metallarna välja mellan arbetstidsförkortning och en pensionspremie.
– Däremot är vi motståndare till principen att kvitta arbetstidsförkortning mot pengar. Då blir det över huvud taget ingen arbetstidsförkortning, säger Anders Tiderman.
Flera industrifackförbund som Metall annars samarbetar med har annars valt den vägen: Pappers, Skogs och trä samt Industrifacket.
Makten över arbetstidens förläggning är bara en av maktfrågorna som blivit allt viktigare under senare lönerörelser. Makten över lönesättningen och kompetensutvecklingen är andra ”inflytande-frågor” där fack och arbetsgivare väntas hamna på kollisionskurs.
VI:s vd Heinrich Blauert kritiserade nyligen facket för att vara för passivt i att utnyttja det avtal om kompetensutveckling som redan finns.
– Det är möjligt att klubbarna varit för passiva. Men det är lätt att bara skylla på den andre. Blauerts reaktion är lite underlig. Ansvaret borde väl ligga på båda parter, inte bara på en.
När det gäller makten över lönesättningen kommer Metall att slåss för de lågavlönade, försäkrar Anders Tiderman. Inte genom klassiska låglönesatsningar utan genom höjd semesterlön.
Ungdomslönerna som infördes i förra avtalsrörelsen väckte omfattande intern kritik och sågs som en stor eftergift gentemot arbetsgivarna.
– Vi håller på att analysera hur pass omfattande arbetsgivarna har utnyttjat rätten att anställa ungdomar till 75 procent av lägsta lön under det första anställningsåret. Hittills pekar det på att det inte varit särskilt vanligt.
Den 31 oktober ska Metalls avtalskrav vara inlämnade till motparterna inom verkstadsindustrin, stålindustrin, gruvnäringen och till arbetsgivarna inom Almega. I början av oktober träffas metalls avtalsråd för att diskutera upplägget av avtalsrörelsen och kort därefter spikas avtalskraven av förhandlingsdelegationen.
Metall samordnar sig liksom förra lönerörelsen med tjänstemännen i Sif och civilingenjörerna i CF. Men därmed överger man inte LO, försäkrar Tiderman. Trots att metall redan spikat sina avtalskrav när LO:s representantskap gör upp samordningen inom LO den 27 oktober.
– Det handlar ju inte att vi ska föra fram motstridiga avtalskrav. Våra krav kommer att rimma väl med resten av LO-förbundens.
Vid LO-kongressen avgår Landsorganisations avtalssekreterare Hans Karlsson. Vad förväntar sig Metalls avtalssekreterare av den nye?
– En avtalssekreterare på LO ska i högre grad än tidigare se på de förutsättningar som nu gäller på arbetsmarknaden och inte titta tillbaka och drömma om de gamla tiderna.
Ska det ses som en kritik av Hans Karlsson?
– Nej, jag har ingen anledning att hänga ut honom. Han har gjort ett bra jobb.
Men LO var ett störningsmoment i förra avtalsrörelsen?
– Ja, genom sina skrivningar om att avräkna löneglidningen. Sådant accepterar vi aldrig.
