I morgon tisdag trappas avtalsförhandlingarna inom verkstadsindustrin upp. Ett bud från arbetsgivarna är att vänta. Samtidigt har facken kallat in sina stora förhandlingsdelegationer.
När arbetsgivarna i Sveriges verkstadsindustrier (VI) nu utlovar ett heltäckande bud och drar upp tempot är det mycket fråga om att ta initiativet på avtalsfronten. Helst vill man komma före sina arbetsgivarkollegor i Skogsindustrierna och Stål- och metallförbundet. I förra avtalsrörelsen för tre år sedan hamnade VI på efterkälken och det vill man undvika denna gång.
Fram till nu har verkstadsindustrins parter inte direkt förhandlat utan mest samtalat om skisser.
En av de skisser som nu håller på att ta en mer konkret form är arbetsgivarnas förslag på månadslöneavtal. Metall har sagt att man är berett att diskutera förslaget.
Facket vill, liksom VI, modernisera verkstadsavtalet. Men knappast efter den skiss som arbetsgivarna presenterat. Den skissen ses bland metallarna som ett sämre ”tjänstemannaliknande” avtal med det sämsta ur dagens tjänstemannaavtal inom verkstadsindustrin.
För någon vecka sedan inträffade något som kan störa ritningarna för VI:s ambitioner att nå en ny typ av månadslöneavtal med urvattnad lokalt fackligt inflytande.
I Skövde tecknades ett nytt så kallat medarbetaravtal som ger metallarna 20 dagars förskottssemester, max 150 timmars övertid och ersättning för övertid och OB i procent.
Skövde-avtalet är principiellt viktigt och måste – eftersom det avviker från riksavtalet – först godkännas av såväl VI:s överstyrelse som Metalls förbundsstyrelse innan det kan träda i kraft.
Uppgörelsen i Skövde kan ge facket initiativet i frågan hur ett nytt, modernt verkstadsavtal ska se ut. Inte bara för att övertidstaket sänks och att metallarna kommer att få åtnjuta förmåner som bara tjänstemännen har – förskottssemester samt OB- och överstidsersättning i procent av inkomsten.
Viktigast är ändå att Skövde-avtalet innehåller stupstocksregler som ger det lokala facket fortsatt inflytande.
Inflytandefrågan är också viktig i en annan av avtalsrörelsens viktiga frågor: arbetstiderna. Där vill arbetsgivarna ta bort stupstocksreglerna och minimera det lokala fackliga inflytandet. En fråga som kan bli lönerörelsens verkliga knäckfråga.
En annan fråga där parterna står långt ifrån varandra är kompetensutvecklingen. Metall vill öka takten och ge alla rätt till minst en veckas kompetensutveckling om året. Men VI tycker att skrivningarna i 1998 års avtal står sig.
Vad gäller själva löneökningarna medger arbetsgivarna att det finns ett visst utrymme. Ett avsteg från det senaste decenniets avtalsrörelser där VI inte bara förespråkat en ”noll-linje”. VI har under ett par avtalsrörelser sagt att riksavtalet inte ens ska reglera några löneökningar. Det ska i stället göras lokalt.
Men den taktiken är numera historia och VI kan tänka sig prata kronor och ören. Därmed hoppas man komma undan ”bus-stämpeln” i den allmänna opinionen. Dessutom hoppas man kunna få en lugnare avtalsrörelse.
Om VI utmanar för hårt skulle samarbetsavtalet med industrins fack – Industriavtalet – äventyras. Och en konflikt med efterföljande övertidsblockad skulle slå hårt mot en industri som lever på att leverera just-in-time med en personal som arbetar övertid mer än någonsin.
