Sätt av en halv procent av arbetsgivaravgiften till en omställningsförsäkring. Löntagarna ska inte finansiera buffertfonderna. Det anser LO:s chefsekonom Dan Andersson som i dag kommenterade betänkandet från den statliga EMU-utredningen.

– En mycket begåvad professorsbok, sa han.

– Utredningen hyser en enorm tilltro till staten, det är en extrem keynesiansk rapport. 80- och 90-talets nyliberala våg är som bortblåst.

Utredningen ger staten en viktig roll att parera konjunktursvängningar vid ett EMU-inträde. Om Sverige ansluter sig till den europeiska valutaunionen EMU försvinner riksbankens räntevapen som styrinstrument. Räntan bestäms istället av ECB, den europeiska centralbanken.

Det som återstår av nationellt ekonomiskt styrinstrument är finanspolitiken, alltså främst skatter.

– Utredningen drar extrema keynesianska slutsatser om behovet av starka statsfinanser och höga finanspolitiska ambitioner.

Bara med starka statsfinanser kan politikerna parera en konjunkturnedgång. Överskott i statens budget bör sättas av i fonder i stället för att användas till att betala av på statsskulden, anser Dan Andersson. Några skattesänkningar vill han inte ha. Sänkta skatter försvårar stabiliseringspolitiken.

Däremot vill han komplettera finanspolitiken med ett antal ”buffertar”.

En kommunbuffert skulle stabilisera sysselsättningen i kommunerna. Med en kommunbuffert skulle uppåt 75 000 jobb kunna räddas i dåliga tider.

En sysselsättningsbuffert kan utlösas vid en ekonomisk nedgång genom satsningar på utbildning, arbetsmarknadsåtgärder eller utbyggnad av infrastrukturen.

En omställningsförsäkring skulle underlätta för löntagarna när företag läggs ner. Försäkringen skulle kunna finansieras med en halv procent av arbetsgivaravgiften, enligt Andersson.

Däremot avvisar han löntagarfinansierade buffertfonder.

– Alla ska dela på riskerna. Löntagarna ska inte betala något som drabbar alla.

– Men det viktigaste bufferten är starka statsfinanser. Det gör vårt framtida välfärdssystem tryggare.

Dan Andersson är däremot bekymrad över lönebildningen. Löneutvecklingen är stabil, men löneskillnaderna ökar. Mellan 1994-2001 har tjänstemännen fått 5 procent mer än arbetarna, enligt statistik från LO.

– Bara delar av kollektivet tar ansvar för lönebildningen. Det skapar starka spänningar inom löntagarkollektivet, och den utvecklingen känner jag mig inte bekväm med.