517 229 jobb har försvunnit i telekomsektorn sedan nyårsdagen 2001. Och fler blir det.
Tusentals Ericsson-anställda svävar just nu i ovisshet om vad som ska hända kommande veckor. Ericssons ledning aviserade i går nya stora nerdragningar.
Utöver tidigare beslutade nerdragningar ska ytterligare 7 000 jobb bort från koncernen, hälften från de svenska arbetsplatserna.
I fjol tog produktionen de stora smällarna. Fabriken i Linköping lades ner och Kumla halverades i det största industrivarslet någonsin. Även andra fabriker drabbades hårt.
Blir det samma slag hårda mot produktionen även denna gång? Ingen vet.
Vad som däremot är känt sedan länge är att Ericsson inte gillar tillverkning. Produktion skapar inget mervärde, sa storägaren Investors Claes Dahlbäck redan för tio år sedan.
När nuvarande Telia-chefen Anders Igel 1996 blev vd för Ericsson Infokom och presenterade sitt framtidsdokument fanns inte produktionen med. Allt skulle outsourcas, säljas ut till underleverantörer. Bara några månader senare utdelades dödsstöten mot fabriken i Norrköping.
Nästa steg i Ericssons ”produktionshatarkampanj” kom i fjol i samband med nerdragningarna i Kumla och Linköping. Parhästarna Hellström och Ramqvist förklarade att Ericsson i framtiden inte skulle ha någon volymproduktion – tillverkning i stora serier – i egen regi. I princip en dödsdom mot all industriell masstillverkning under eget tak.
Därför skulle Ericsson nu kunna utnyttja tillfället att ta bort ännu mer produktion. När företaget blöder och förlorar 5 miljarder kronor under första kvartalet och ledningen inte ser något ljus i horisonten kan det vara läge att lägga ner ännu mera produktion. Hela organisationen befinner ju sig i ett chocktillstånd.
Ericssons ledning måste nu också visa handlingskraft. Inte bara för att prata upp den havererade aktiekursen, utan mest för att dra in 30 friska miljarder till bolaget i form av nyemission.
Men ännu har inte Ericsson lyckats presentera vad man vunnit på de senaste årens utförsäljningsfilosofi. Facken har efterlyst kalkyler, men inte fått några. Inga siffror, bara lösa bedömningar. Vad vann företaget på att lägga ner i Norrköping och Linköping? Vad har man vunnit på att låta andra tillverka mobiltelefonerna?
Om ledningen vet – varför presenteras inga siffror?
Större delen av kostnaden – 85 procent – i såväl mobiltelefoner som system utgörs av materialkostnad. Alltså inköp av komponenter. De kostar i princip lika mycket världen över. Storföretag som Ericsson kan naturligtvis räkna med mängdrabatt.
Resten av kostnaden – 15 procent – är arbetskraftskostnad. Löner och sociala avgifter. Om Ericsson flyttar tillverkningen till ett land där lönerna är hälften mot de svenska har man vunnit några procent på totalkostnaden, men inte särskilt mycket.
Och hur stora är kvalitetsförlusterna? Säg att man i Sverige tillverkar 110 mobiltelefoner för att få ut 100 bra (10 undermåliga kastas) medan man i exempelvis Estland måste tillverka 130 för att få fram 100 fullgoda – då är det estländska kostnadsförsprånget i stort sett uppätet.
Facken har begärt den sortens analyser, men Ericsson tiger.
Det finns en annan fara med Ericssons farväl till den egna tillverkningen: avståndet mellan konstruktion och produktion. Det har sagts att ett företag som Ericsson som befinner sig i en bransch med snabb teknisk omvandling förlorar mycket om avståndet överstiger tre kilometer.
Det var nog knöligt när GSM-tekniken tog sina första steg för ett tiotal år sedan. Då fanns teknikerna i Kista och produktionen i Gävle. Företaget tvingades betala dyra hotellnotor för att ha sina konstruktörer boende nära produktionen.
Men det är inte bara det geografiska avståndet som är ett problem. När tillverkning läggs ut på andra företag uppstår också ett juridiskt avstånd. Det är krångligt och tidsödande att föra över kunskap från ett företag till ett annat.
Världens två ledande mobiltelefoniföretag Nokia och Motorola har i betydligt större utsträckning behållit den egna tillverkningen och sett till att verkstäder ligger nära utvecklingsavdelningar. Nya konstruktioner har snabbt kunnat testas i industriell miljö. Tekniker har på nära håll och utan hinder kunnat se vilka robotar och monteringslinor som finns i verkstan och därefter kunnat anpassa modellen till det.
Men det är inte Ericssons spår. Ericssons väg leder bort från produktion.
Därför lever metallarbetarna i Ericssons fabriker farligt dessa dagar.
