Det senaste varslet från Ericsson handlar inte bara om telekomkris och svag orderingång. Varslet kan ses som ett led i företagets strategi att lämna över produktionen i andra händer.
På senare tid har allt mer av tillverkningen av Kistas och Nynäshamns produkter lagts ut på Elcoteq i Estland och på Flextronics i Polen. Trots det måste Nynäshamnsfabriken hyra in 200 arbetare för att klara produktionen.
Kista och Nynäshamn är knappast några fabriker i kris. Men nästan hälften av de anställda ska bort.
Ericsson fortsätter att omstrukturera efter strategin att all volymproduktion ska bort från företaget. Den signalen gav Ericssons ledning de anställda i samband med massuppsägningarna i Kumla och Linköping i fjol.
Att Ericsson vill skära ner på tillverkningen i exempelvis Kista-fabriken är bara en konsekvens av den strategin.
För trots att Kista-fabriken är den enda av Ericssons enheter som befinner sig nära utvecklingsavdelningen väljer företaget att, som Kista-metallarnas klubbordförande Anton Zampoukos uttrycker det, ”demolera den”.
Kista-fabriken har varit lyckosam och lönsam. Här har de anställda fått arbeta med framtidsprodukter inom telekommunikation. De har motsvarat kraven som den snabba tekniska omvandlingen ställer på personalen. Fabriken har kunnat uppvisa en hög innovationsnivå bland de anställda, och på verkstadsgolvet finns ett omvittnat kreativt klimat som häromåret gav fabriken pris från Svenska institutet. Fabriken var bäst i Sverige på förslagsverksamhet, hette det.
Normalt brukar det vara en typ av arbetsplats som varje företag slår vakt om. Men vad är normalt inom dagens Ericsson som förlorat miljarder under årets första kvartal?
Karlskrona, Visby, Östersund, Söderhamn och delar av Katrineholm såldes en gång ut. Där fick andra företag ta smällarna när det var dags för nerdragningar. Norrköping, Linköping och halva Kumla lades ned och där fick Ericssons ledning ta mycket stryk i media.
Att nu slå till mot enheter i närheten av Stockholm kanske inte väcker samma uppmärksamhet. Ericssons ledning kan dock visa handlingskraft inför den kapitalmarknad som man hoppas ska vilja skjuta till 30 miljarder kronor för att koncernen ska komma på fötter igen.
Det strategiska steget bort från produktionen döljs i Ericssons kris. Då ”demoleras” fabriker som är både prisbelönta och som har så mycket att göra att de tvingas anlita hundratals inhyrda för att klara leveranserna.
