Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-Johansson-pris på 125 000 kronor går till snart 70-årige författaren Per Gunnar Evander.

– Det första som slog mig var att jag ska köpa ett par nya långkalsonger på Centralmagasinet i Norrköping. Där har de en sort som är väldigt bra.

Med folkpension skär man inte direkt guld med täljkniv. Men Per Gunnar Evander sitter ändå på ett stort kapital.

När han debuterade som 32-åring hade han jobbat på järnverk och tegelbruk, som plåtslagare och skogsarbetare. Upplevelserna därifrån har format hans författarskap. ”Den arbetarklass som man möter i hans verk befinner sig långt från de politiska slagordens förenklingar”, skriver juryn i sin motivering.

– Det är viktigt för en seriös författare att ha erfarenheter och utgå från dem. De människor som jag har jobbat med är mina vänner för livet. Vi har fortfarande kontakt.

Det har blivit hela 27 böcker. Även om det stundtals varit väldigt svårt att skriva.

När ena dottern dog i en bilolycka blev han tyst i sju år.

– Jag försökte skriva, men det gick inte. Många mornar dör hon på nytt.

När boken Samma sol som vår för tre år sedan bröt tystnaden var det ett sätt att försöka komma över sorgen.

– Tårarna kom vid skrivmaskinen. Jag fick återuppleva alltihop igen. Det blir ju så när man skriver.

Per Gunnar Evander älskar språket. Och uppvuxen i Ovansjö utanför Sandviken älskar han förstås bandy.

– Jag har mina bästa minnen av min pappa när jag var liten och vi gick på bandy. Han frös och jag frös. Men det var en underbar samvaro.

– Bandy är som att leva. Man måste lita på varandra och inte göra för många soloruscher.

Per Gunnar Evander har bland annat skrivit Måndagarna med Fanny, 1974; Fuskaren, 1991; Samma sol som vår, 2000; och Plötsligt medan dimman lättar, 2002.