Det dokument som LO och socialdemokraterna idag presenterade är i stort sett identiskt med det som fanns redan i april. Metalls förbundsordförande Göran Johnsson beklagar att dokumentet inte offentliggjorts tidigare.

– Förseningen gjorde att ja-sidan tappade fart.

Tillsammans med Kommunals förbundsordförande Ylva Thörn och LO:s chefsekonom Dan Andersson förde Johnsson LO-förbundens talan i diskussionerna med regeringen.
Det blev inget dokument, eftersom Göran Persson sa nej till LO:s krav på buffertfonder. ”Vi har inte råd med en EMU-kampanj som handlar om någon sorts fondsocialism. Det tänker vi inte bjuda på”, sa statsministern.

En sammanfattning av det partiet och LO kommit överensom presenterades bara för partistyrelsen.

– Jag tror vi tappade tempo av att vi inte presenterade dokumentet då. Okej, nu har vi ett dokument. Det är inte mycket att gråta över nu, men det hade varit bättre om det kommit i ett tidigare skede.

Och ansvaret ligger på?

– Det var ju vi som ville och partiet sa nej.

Samtidigt är Göran Johnsson skeptisk till LO-kongressens krav på buffertfonder.

– Jag sa på LO:s representantskap att LO-kongressen tagit ett beslut som var för hårt skruvat. Det var feltänkt därför att det förutsatte att arbetsgivare, politiker och fackliga företrädare skulle sitta i strukturråd och ha egna fonderade medel att gasa och bromsa med. Jag är självkritisk till att vi inte kritiserade idén redan vid LO-kongressen. Så småningom tänkte man om, strukturrådet skulle vara parternas gemensamma ekonomiska råd och reserven skulle riksdag och regering förfoga över.

Det dokument som LO och socialdemokraterna presenterat är Göran Johnsson nöjd med:

– Nu har vi från ja-sidan en tydlig och bra position. Valda politikerna ska utforma finanspolitiken, så att man samlar i ladorna i goda tider för att expandera i sämre tider.

Diskussionen har handlat om hur stabiliseringspolitiken påverkas av ett eventuellt EMU-inträde. Blir det lättare eller svårare att parera konjunktursvängningar om vi går med i EMU?

– Det förs en penningpolitik för hela Europa. Rimligen innebär det att den kommer att förhindra både för stora bottnar och toppar för hela Europa. Det blir mer koordinerat och det är bra även för Sverige.

– Om detta kompletteras med en aggressiv finanspolitik får vi en bättre situation än vad vi har i dag. I dag kan den fristående Riksbanken banka till med en räntehöjning om avtalen sluts på för hög nivå. Likaså om riksdagen bestämmer något som inte Riksbanken gillar så kan de banka igenom höjda räntor.

– När vi nu för över penningpolitiken till Frankfurt för vi över ett större ansvar till politikerna – och parterna på arbetsmarknaden. Ingen polis i Sverige korrigerar.

Då kanske det blir lättare för facket att banka igenom höga lönekrav? De märks ju inte i Frankfurt.

– Nej, för ytterst kan de valda politikerna vidta åtgärder. Om du skulle förhandla fram ett alltför dyrt avtal och där inflationen späs på är det ju politikernas förbaskade ansvar att dra in konsumtion. Med skattehöjningar eller arbetsgivaravgifter. Men detta förutsätter modiga politiker.

Vilket somliga anser vara problemet.

– Men då säger vi samtidigt att vi inte kan demokratisera allt. ”Är det för svåra saker ska det stå utanför demokratisk kontroll”. Det köper inte jag. Därför är det bra med regler som säger att man samlar i ladorna i goda tider för att spä på i lågkonjunktur. Men du når ännu ett syfte. Du kyler av ekonomin. Det måste man våga göra.

Men du minns väl hur svårt Feldt hade att höja momsen när ekonomin överhettades i slutet av 80-talet. Ska vi tillbaks till samma ordning?

– Ska man bara titta i backspegeln hade vi aldrig heller orkat reformerat lönebildningen som vi gjorde 1997. Vi hade tidigare dubbelt så hög löneökningstakt som resten av Europa. Hade vi bara sagt att ”spåren förskräcker” då hade vi aldrig kunnat växla in på ett nytt spår. Det är nog bra med en backspegel, men tar den upp hela framrutan är det kris.

Om politikerna misslyckas med att stabilisera – vad riskerar vi då?

– Ett demokratiskt misslyckande. Då tar andra politiker över. Det politiska uppdraget blir mer ansvarsfullt, politikerna kommer att få mera makt. EU:s stabliseringspakt kräver å sin sida också att politikerna vidtar åtgärder om underskottet i de offentliga finanserna blir större än tre procent.

– Vi i facket får ingen lönepolis i form av en fristånde riksbank som kommer att korrigera alltför höga avtal. Vi får själva ta ansvar för våra avtal, och det är ju inte så tokigt egentligen.

Om politikerna misslyckas att stabilisera kommer högerns krav på flexiblare löner och sämre anställningstrygghet att växa?

– Om kostnaderna ökar stiger arbetslösheten, det löser man inte med ökad flexiblitet.

Kraven på en mer avreglerad arbetsmarknad kanske växer?

– Det har varit ett ständigt krav från högern, det har de sagt i både hög- och lågkonjunktur. Det kommer de säkert fortsätta att säga.

Sverige har under de senaste åren lyckats kombinera sjunkande arbetslöshet med låg inflation – är inte det ett gott betyg åt den ordning som gäller: flytande kronkurs och självständig riksbank?

– Vi har aldrig tittat på en flytande kronkurs när vi formulerat avtalskraven. Vi har i stället tittat på inflationsmålen och vilken takt lönerna ökar ute i Europa. Det måste vi även göra framöver.