Karl-Petter Thorwaldsson är metallarbetaren som tog över ordförandeklubban i SSU efter Anna Lindh.
Midsommaraftonen 1990 ringde Anna Lindh hem till hans föräldrahem i Växjö. Den ursprungligen tilltänkta efterträdaren tvingades tacka nej och Anna Lindh undrade nu om ”Kålle” ville ta över efter henne.
Då hade Karl-Petter Thorwaldsson och Anna Lindh redan känt varandra i nio år. Deras vägar korsades första gången på SSU-kongressen 1981. Som 16-årig gymnasist och kongressens yngsta ombud skulle ”Kålle” äntra talarstolen och tala om arbetsmiljön i industrin.
– Jag var väldigt nervös, men jag kommer ihåg hur Anna pushade mig. Ta ett djupt andetag bara, sa hon.
Hennes uppmuntran fick ”Kålle” att repa mod. Detta räckte långt, ända in i den förbundsstyrelse som Anna Lindh basade för.
Anna Lindh kom att leda ett djupt splittrat ungdomsförbund. Skiljelinjen gick mellan vad som kallades ”traditionalister” och ”förnyare”. SSU var på den tiden ett skyttegravskrig. Bägge sidor angrep varandra under uppslitande former.
– Det imponerande med Anna var att hon uppskattades av bägge sidor och hon lyckades på ett mirakulöst sätt överbrygga motsättningarna.
När ”Kålle” 1987 valdes in i SSU:s förbundsstyrelse blev hans bild av Anna Lindh fördjupad.
– Hon var otroligt driven och krävande. Och genom sitt sätt att vara tvingade hon även oss andra att skärpa till oss ordentligt.
”Kålle” minns också hur uppenbart det var att Anna Lindh njöt av politisk framgång.
– Anna gillade att driva frågor hårt, och hon hittade nya sätt att jobba på.
På tvärs mot partiet och fackföreningsrörelsen tog hon miljöfrågorna på stort allvar. Och under hennes ledning kom SSU att ta avstånd från kärnkraften och Öresundsbron.
Tidigare hade SSU gjort utspel via debattartiklar, men Anna satsade på nya former för politisk verksamhet.
– Jag minns speciellt den stora miljökonferensen i Örebro där vi bjöd in folk från miljöorganisationerna. Tidigare hade ett möte mellan SSU och miljörörelsen varit omöjligt. Följden av mötet i Örebro blev att många miljöaktivister med tiden blev socialdemokrater.
Under Anna Lindhs ledning kom SSU också på kollisionskurs med fackföreningsrörelsen i frågor som Jas-planet, privatbilismen och vapenexporten.
– Hon beklagade ibland att hon som ung kvinna inte riktigt blev tagen på allvar i de fackliga leden, minns Thorwaldsson.
– Däremot inspirerade hon andra kvinnor att satsa på politiskt arbete. Som SSU:s första, och hittills enda, kvinnliga ordförande har hon varit en viktig förebild.
Anna Lindh gjorde karriär inom partiet genom att driva sakfrågor och hålla en hög profil – inte genom taktiskt finlir och insmickrande ryggdunkningar.
– Hon satt inte och gjorde några taktiska övervägningar, vad jag minns. Hon hade en oerhörd integritet och en fantastisk arbetskapacitet.
Och dessutom en simultanförmåga som imponerade på ”Kålle”. Han minns särskilt en kongress när han var mötesordförande och hon satt bredvid. Under en pågående debatt om principprogrammet, som hon flitigt deltog i, satt hon vid presidiet och skissade på ett nytt skolprogram. Samtidigt skrev hon vykort till alla de medlemmar och sympatisörer som hört av sig till henne, och mitt i allt detta sträcker hon sig fram till ”Kålle” och undrar:
– Hur mår dina barn?
Det var henne han skulle efterträda sommaren 1990. Han tackade efter en stunds tvekan ja. En ung metallarbetare, som knappt uttalat sig för någon annan än Smålands-Posten, tog tåget upp till Stockholm.
– Men på tågresan slog klassresenärens Jante till med en fruktansvärt slag i nacken. Jag tänkte: vad har jag gett mig in i? Efterträda Anna Lindh, denna begåvade, driftiga politiker? Allt jag kunde var ju att slipa spakar.
SSU-kongressen valde ”Kålle”, och Anna Lindh var den som peppade den nyvalde ordföranden. Han minns fortfarande hennes ord den där lunchen: ”Vem tror du kongressen har valt? De har ju valt dig, ”Kålle”, och ingen annan! Du ska leda det här förbundet i din egen stil och slåss för dina frågor.”
När Anna Lindh lämnat SSU återsågs de snart i socialdemokraternas verkställande utskott, där Anna till en början var suppleant och ”Kålle” som SSU-ordförande adjungerad. Hon tog för sig även där, drev frågor och spred glädje och värme bara genom sitt sätt att vara.
I dag arbetar Karl-Petter Thorwaldsson på Metalls förbundskontor med fackligt-politiska frågor. Dagarna efter mordet känns saknaden och sorgen svårgripbar, obegriplig. Den som delat en politisk vardag med henne i över två decennier vet att Anna Lindh lämnar ett stort tomrum efter sig.
Sannolikt skulle hon ha blivit nästa partiledare. Arbetarrörelsen berövas genom mordet en del av sin framtid.
– Det känns för jävligt att en våldsverkare kan sno någon som bara är 46 år, obegripligt.
Tomrummet efter Anna Lindh blir svårt att fylla, tror Thorwaldsson som skyndar sig att säga att ”historiskt har arbetarrörelsen ändå sett till locka duktiga människor till ledande poster”.
Så hejdar han sig.
– Men som person finns det ingen som kan fylla tomrummet. De där skratten kommer inte att höras längre. Det fanns bara en Anna Lindh.
