Årets avtalsrörelse blir tuffare än vanligt. Motsättningarna mellan fack och arbetsgivare är hårdare än på många år. Men Industriavtalet överlever kraftmätningen.
Det tror Nils Elvander, professor emeritus i statskunskap och arbetsmarknadsrelationer vid Uppsala universitet.
Nils Elvander betonar att han följer avtalsförhandlingarna från åskådarplats. Informationen får han via media.
Du anser att upptakten är hårdare denna gång?
– Verkligen. Teknikföretagen tycks ha återgått till en gammal strategi där allt ska fördelas lokalt. Av allt att döma har de också fått med sig andra arbetsgivarförbund på den linjen.
Hur förklarar du kursändringen?
– Delvis är det ett svar på att LO-förbunden tidigare signalerat låglönesatsningar och individgarantier i avtalet. Därmed skulle en stor del av utrymmet för löneökningar vara intecknat på central nivå.
– Satsningar på lågavlönade och individgarantier delas också av Sif och överraskande nog också av Civilingenjörsförbundet, vars medlemmar börjar drabbas av arbetslöshet.
– Sammantaget kan man alltså tala om en skärpning av den fackliga linjen med krav på låglönesatsningar som numera även tjänstemännen och civilingenjörerna ställer sig bakom.
Så facket får skylla sig själv menar du?
– Inte alls. Men fackets avtalskrav kan ha bidragit till arbetsgivarnas nya, hårdare attityd. Sedan säger arbetsgivarna att det är livsviktigt för konkurrenskraften att lönerna sätts lokalt. Men det tror jag inte på. Många företag går väldigt bra ändå.
Hur kommer det att gå då?
– Nu har parterna markerat sina maximerade positioner och sedan lär de mötas vid ungefär halva vägen. Det kan bli som 1993 där hälften av löneökningarna lades ut centralt, hälften lokalt.
Nu vill verkstadsindustrins arbetsgivare ta bort löneskyddet i riksavtalet och få ut lönebildningen lokalt där man ska kunna avtala om lönesänkningar. Hur länge sedan hade vi en avtalsrörelse med förslag om lönesänkningar?
– Mycket länge sedan, 1930-talet. Lönesänkningar är ett okänt begrepp i de stora avtalsrörelserna efter andra världskriget. Så det här är något nytt.
Överraskad?
– Ja, men jag ser även detta som i någon mån ett svar på de fackliga kraven. För arbetsgivarna var det svårsmält att se Civilingenjörsförbundet ställa sig bakom låglönesatsningar och individgarantier. Svaret blev: då ska vi lokalt kunna träffa avtal om lönesänkningar.
– Jag tror inte att vi får se några lönesänkningar den närmaste tiden, men det här är ett krav som arbetsgivarna kan återkomma till längre fram i kommande avtalsrörelser.
Ur fackets synvinkel fungerar löneskyddet som själva grundbulten i Industriavtalet. Tror du att arbetsgivarna är beredda att offra Industriavtalet för att få en renodlad lokal lönebildning?
– Jag hoppas och tror inte det. Det har satsats så mycket kunnande, prestige och engagemang i att få till stånd Industriavtalet så det ska mycket till innan det slängs på sophögen.
– Det har ju till och med fått efterföljare i den privata servicenäringen där facket organiserar 60-70 procent av de anställda vilket är fullständigt världsunikt. Samarbetsavtalet inom servicenäringen kan nog ha en stabiliserande inverkan mot eventuella hot mot Industriavtalet.
Undertecknarna av Industriavtalet vill ju att det ska vara normerande för resten av arbetsmarknaden. Arbetsgivarna säger att Industriavtalet riskerar att inte bli normerande med tanke på Kommunals och Elektrikernas konflikter i våras. Då har de väl ett motiv att överge Industriavtalet?
– Om den här typen av konflikter sprids, då har Industriavtalet inte kvar något av sin normerande verkan. Men jag tror inte att det går så illa i år. Det finns en utbredd medvetenhet om Industriavtalets värde bland alla parter. Ute på företagen, hos de lokala arbetsgivarna och de anställda finns nog en bred övertygelse om att Industriavtalet står för en bra ordning.
– Vi har måttliga nominella löneökningar som i kombination med låg inflation ger ökade reallöner.
– Det är något helt annat än skämtet vi levde med under 70- och 80-talen, med uppblåsta nominella löneökningar och noll i ökad reallön, eller rentav minskade reallöner.
– Jag tycker facket har varit duktiga på att uppfostra sina förtroendevalda och medlemmar i att förstå de här sammanhangen.
Vad skulle alternativet till Industriavtalet vara för arbetsgivarna?
– Ingen aning. Jag tror inte att ett alternativ till Industriavtalet ingår i deras tänkande. Det finns många kloka personer kvar i arbetsgivarnas ledning.
Vad skulle hända om Industriavtalet havererade?
– Förbundsavtalen skulle raseras. Då får vi en lönebildning som i de anglosachsiska länderna, i USA och Storbritannien. Men det kommer inte att hända i Sverige på kort sikt. På lång sikt kanske.
Du brukar tala om olika historiska ”förhandlingsregimer” där samförstånd och konfrontation avlöst varandra. Sedan 1997 lever vi under en samförståndsregim. Men är vi på väg in i en ny konfrontationsregim?
– Nej, det tror jag inte. Jag tror parterna ror hem avtalsförhandlingarna också den här gången, utan att Industriavtalet äventyras.
Elvander är genom sin mångåriga forskning en av de främsta experterna på avtalsförhandlingar i Sverige. Han är författare till ett flertal standardverk, bland annat Intresseorganisationerna i dagens Sverige, Skandinavisk arbetarrörelse, Den svenska modellen – Löneförhandlingar och inkomstpolitik 1982-1986, Lokal lönemarknad – Lönebildning i Sverige och Storbritannien samt Gränslös samverkan – Fackets svar på företagens internationalisering.
