Verkstadsindustrin ska bestämma takten. Dagens Arbete förklarar varför det inte blev några avtal.
För dyrt. Och för lite flexibilitet.
Det var skälen till att arbetsgivarna inom verkstadsindustrin blockerade avtalsuppgörelser inom processindustrin i helgen.
Metall var nära att göra upp med Stål- och metallförbundet, Pappers med Skogsindustrierna och Industrifacket med Allmänna industrigruppen.
Men Teknikföretagen – gamla Verkstadsföreningen – sa nej. Den här gången ska verkstadsindustrin bestämma takten.
I förra avtalsrörelsen 2001, blev verkstadsindustrin omkörd först av allokemiska branschen, sedan av andra.
I förrförra, 1998, var det Pappers och Skogsindustrierna som först fick ett avtal.
När det stod klart att en fortsatt arbetstidsförkortning förts upp på dagordningen inom processindustrin fick Teknikföretagen nog.
Teknikföretagen har mer än andra arbetsgivarorganisationer bundit upp sig vid en tuff linje. I likhet med andra har man sagt blankt nej till fortsatt arbetstidsförkortning. Men Teknikföretagens utgångsbud har varit tuffare än så: möjligheter att sänka lönerna lokalt, mera flexibilitet och lördagsarbete utan övertidsersättning.
Att då låta andra arbetsgivarförbund gå före och sluta avtal om arbetstidsförkortning och centrala lönehöjningar – utan att få mer flexibilitet i utbyte – är otänkbart för verkstadsindustrin.
Därmed tvingar verkstadsindustrin in hela startfältet till de opartiska ordförandena, industrins egna medlare.
De senaste tio årens avtalsrörelser visar att i synnerhet verkstadsindustrins arbetsgivare kan ha en hel del att vinna på medling. Metall har i ett par avtalsrörelser tvingats svälja beska piller som stärkt arbetsgivarens ställning i avtalet.
• 1993 fick dåvarande Verkstadsföreningen in de omdiskuterade löneprinciperna i avtalet. Arbetsgivarna såg löneprinciperna som ett trendbrott i sin strävan att göra arbetarlönerna mer individualiserade.
• 1998 fick Verkstadsföreningen in en arbetstidskorridor där arbetsgivaren fritt kan förfoga över 24 minuter i veckan. Ett genombrott i arbetsgivarnas strävan att få ökad makt över arbetstiderna.
Två kvalitativa förändringar av kollektivavtalet som arbetsgivarna fick igenom efter medling. I år kräver verkstadsindustrin ännu större förändringar av avtalet. Att få igenom kraven i regelrätta förhandlingar med facken vore otänkbart. Så varför inte fortsätta försöka förändra avtalet medlingsvägen?
Inför årets avtalsrörelse har Teknikföretagen gjort klart att arbetsgivarfronten måste hålla ihop på ett helt annat sätt än tidigare. De tuffa utgångskraven har inte bara varit en signal gentemot facken utan även mot resten av arbetsgivarna. Kräver man systemskifte innebär det allvar och då måste alla hålla ihop.
Att Teknikföretagens militans och krav på att alla går i rätt takt väcker sannolikt irritation bland andra arbetsgivarförbund. Inom processindustrin har arbetsgivarna traditionellt inte haft samma behov av att kvalitativt förändra kollektivavtalen. Dels utgör lönekostnaderna en mindre del av de totala kostnaderna jämfört med den mer personalintensiva verkstadsindustrin. Dels är produktionen inom processindustrin inte alls lika kundorderstyrd och utsatt för snabba svängningar i efterfrågan som verkstadsindustrin där ”just in time”-produktion är mer påtaglig än i de flesta andra industribranscher.
Vad spänningarna mellan processindustrin och verkstadsindustrin leder till är omöjligt att säga. En märkbar irritation vilar över Skogsindustriernas vd Marie S Arwidson när hon på söndagen intervjuades av Dagens Arbete.
– Vi har uppfattningen att det kommer att krävas en rejäl utvärdering efter den här avtalsrörelsen.
Men det finns annat än arbetsgivarnas enhet som Teknikföretagen riskerar när de driver avtalsrörelsen till medling.
• Dragkampen inom banksektorn. Där har bankarbetsgivarna – som inte är med i Svenskt Näringsliv och därmed formellt inte nås av Teknikföretagens disciplinkrav – erbjudit facket 5,8 procent på två år plus en indvidgaranti på 2,2 procent. Betydligt över vad Teknikföretagen kan tänkas svälja. Medlingsinstitutet har vädjat till banksektorn att inte göra upp före industrin.
• En eventuell konflikt inom handeln. Handelns arbetsgivare har efter verkstadsindustrin varit näst tuffast i avtalsrörelsens upptakt. Om fackförbundet Handels skulle vilja gå ut i konflikt i samband med påskhandeln måste de varsla några av de sista dagarna i mars. Ett strejkvarsel från Handels skulle knappast göra industrins arbetsgivare kaxigare.
En sak är säker: verkstadsindustrins krav på systemskifte bestämmer förutsättningarna för årets avtalsrörelse. Nu blir det industrins egna medlare, de opartiska ordförandena, opo, som får försöka sy ihop en kompromiss som parterna kan godta. Misslyckas medlarna återstår konflikt.
